Scenerna är närmast chockerande i sin käcka brutalitet. Kriget är slut eller nästan slut och de berömda vita bussarna anländer med färja till Malmö hamn med sin last av utmärglade fångar från tyska koncentrationsläger.

De stapplar av sina spökskepp i hängande yllerockar och randiga fångkläder för att i nästa ögonblick stå avklädda och saneras med stora sprutor innan de föses in i duschen. De har nog med sitt och noterar knappt att någon helt ogenerat står och filmar dem spritt nakna.

Nazisterna hade behandlat dem som boskap. Nu gör svenskarna det också, i all välmening.

Det finns en skärande dimension i det plötsliga mötet mellan helvete och stilla fred i Malmö 1945, och som filmen och boken ”Hoppets hamn” bara delvis tar till vara.

Annars berättar de förtjänstfullt utifrån samtida filmmaterial och intervjuer om ett skeende vi tidigare fått veta allför lite om. På ena sidan Sverige som handgripligen får upp ögonen för nazismens grymheter. På andra sidan tusentals nyss dödsdömda som oförmodat slungas ut i ljuset till ett nytt liv. Räddade, men utan anhöriga och återvändo.

Vi får följa deras tragiska och rörande livsöden från krigets början och fram till vår tid. Mest gripande är den åttaåriga holländskan Irene, en Anne Frank-historia med uthärdligt slut. Alla som var med minns henne från förläggningen i Malmö, och när man ser henne skratta lyckligt mot en skräckinjagande man i saneringsdräkt förstår man varför.

Det är starkt, en bra film och en givande bok.

Men en del frågor inför bilderna från det lite valhänta mottagandet i hamnen biter sig kvar. Frågor som har med den svenska oskulden att göra. Flyktingarna, ser man, förstår knappt vad som händer dem – men de vänliga hjälparna tycks inte heller riktigt förstå vad de ser.

Kanske är okänsligheten inför krigsoffrens integritet mest tidstypisk. Men vad rörde sig i hjälparnas huvuden? Förändrades deras bild av kriget, nazismen och Sverige där på kajen? Kände de lättnad inför vad de sluppit eller samvete över vad vi hållit oss utanför?

Starka bilder pockar på bra svar. Jag hade gärna hört några till.