Till Mellanöstern har Europa testamenterat sina båda mörkaste historiska arv – kolonialismen och antisemitismen – att förvalta efter eget gottfinnande av folken på plats.
Många av de judar som inte gick under i Förintelsen flydde från Europa till ett mytiskt ursprungsområde där de europeiska kolonialherrarna redan dragit upp nationsgränserna utan att fråga efter invånarnas vilja. Konflikten mellan Israel och Palestina är konsekvensen av Europas agerande på världsarenan, oavsett vad man i övrigt har för syn på sionismen och islamismen.
Det är Europas skuld – antingen man är medveten om den eller inte, antingen man erkänner den eller inte – som präglar den europeiska fixeringen vid detta särskilda konfliktområde i världen. Skuldkänslor är obehagliga – man förnekar dem helst eller tränger bort dem. Enklast är att flytta över skuldbördan på dem man förgripit sig på. Europa kan inte förlåta judarna för Förintelsen, lika lite som man kan förlåta araberna för korstågen.
Man befriar sig från skuld genom att demonisera sina offer. I Europa sker det efter en strikt höger-vänsterskala. Högern demoniserar palestinierna och hittar ursäkter för varje israeliskt övervåld. Vänstern demoniserar israelerna och ser dem som den västerländska kolonialismens förlängda arm(é).
Under tiden fortgår konflikten år efter år. För varje ömsesidigt våldsdåd flyttas utsikterna för en fredlig lösning allt längre bortom horisonten. För varje utomstående makt som vill främja sina egna geopolitiska intressen med sitt stöd till den ena eller andra parten får konflikten nytt bränsle. För varje ensidigt ställningstagande tusen mil därifrån läggs ytterligare en vedpinne på brasan. Det är inte värt mödan att läsa de enögda partsinlagorna med deras kalkylerade empati.
Av svenska journalister och författare var det länge Cordelia Edvardson – med sitt hjärta i Israel men med båda ögonen vidöppna – som var den bästa informationskällan om konflikten. Nu när hon har flyttat tillbaka till Sverige, är det helst Nathan Shachar jag läser.
Det är lite överraskande – Shachar är en politisk kameleont, som kan framstå som hyperreaktionär i sin bok om Oscar Levertin och nyliberal i sin rapportering från Latinamerika. Men när han skriver om Mellanöstern är han lika kringsynt som kritiskt granskande. Dock inte neutral – han tar parti för civilbefolkningarna gentemot deras politiska och militära ledare i båda lägren.
Det blir mycket tydligt i hans bok ”Gaza. Från faraoner till islamister”, som ursprungligen skrevs på engelska (2009) och i dag kommer på svenska med uppdaterade för- och efterord. Inte för att civilbefolkningen i Gaza egentligen kommer mycket till tals – boken är inte ett reportage utan en översikt över denna lilla landremsas historia från förkristen tid till våra dagar. Men då och då refererar han till någon vän eller ickeofficiell sagesman bland de gästfria Gazaborna som ger sitt resignerade eller ilskna gräsrotsperspektiv på maktkamperna som ständigt har rasat på denna minimala yta – mindre än en tredjedel av Öland. Där lever i dag halvannan miljon människor, merparten flyktingar från omkringliggande länder, främst Israel.
Det är själva staden Gaza i norra delen av den nuvarande landremsan som med sitt läge några kilometer från Medelhavets östra kust och sin bördiga omgivning har dragit till sig främmande erövrare likt flugor till en sockerbit. Det har varit faraoner, hebréer, filistéer, perser, greker, romare, araber, korsfarare, tatarer, mongoler, mamluker, osmaner, britter och israeler.
Merparten av boken ägnar Shachar åt nutidshistorien, från staten Israels bildande 1948 till dagens tudelning av Palestina. Som lättläst guide genom de politiska labyrinterna saknar den motsvarighet. I varje fall på svenska. Kanske också på andra språk – det var på uppmaning av utländska journalistkolleger under det senaste Gazakriget som Shachar med sin lokalkännedom skrev boken och gav ut den på engelska. Både Andreas och Fredrik Malm bör läsa den, fastän den inte tillfredsställer någon av dessa antagonistiska namnars propagandistiska världsbild – snarare just därför.
Shachars bok kommer ut i ett historiskt skälvande ögonblick, där ingen ännu vet hur det folkliga upproret i Egypten ska utveckla sig. Både israeler och palestinier har anledning att känna oro, till synes av rakt motsatta skäl, men på sikt kanske ändå av samma anledning. Frågan är om den politiska islamismen i Egypten nu kommer att få större inflytande och på vilket sätt det kommer att förändra maktbalansen i hela regionen – från Iran till Medelhavet.
Egypten har under hela Gazas historia varit en påträngande maktpretendent, och om invånarna i remsan under senare år har känt sig inringade av två oheligt allierade fiender – Egypten i sydväst, Israel i norr – så är det inte säkert att ett egyptiskt stöd till Hamasregimen i Gaza kommer att göra luften lättare att andas.
Här i Europa jublar vi givetvis åt det folkliga upproret mot den förhatliga Mubarakregimen, men jag gör det med en ordentlig klump i halsen. Det egyptiska – liksom det tunisiska – upproret påminner om den första palestinska intifadan 1987–1991 som Nathan Shachar skildrar med sympati, så länge den var spontan, överraskande för alla och ännu inte kidnappad av organisationer med mera målmedveten politisk agenda.
Förtryckta och förödmjukade folk har alltid rätt att göra uppror. Men palestinierna har försuttit många chanser att finna de kampmetoder som inte leder deras frihetssträvanden in i en återvändsgränd.
Det paradoxala i Palestina-Israelkonflikten är att när folken i de båda länderna fritt får chansen att välja sina företrädare, så röstar båda på de mest blodtörstiga och rigida, på dem som bara har kontraproduktiva lösningar att erbjuda.
Rent demokratiskt har alltså både israeler och palestinier de regeringar de förtjänar. Ingenting kunde vara sorgligare.