I Nguyen Ngoc Tus noveller framträder en värld som är intagande, oemotståndlig och förtvivlad. Vi är under monsunvinden och de piskande regnen, på risfälten mellan flodvallarna och kanalerna som förbinder byarna med varandra, bland ankorna som betar nyskördade risåkrar, på småbåtarna som korsar vattenlederna, hos familjer som skingrats eller i kringvandrande kabarésällskap som iscensätter myterna, besjunger befrielsekampen och återkallar människorna som försvann. Vi är i Ca Mau, i södra Vietnam.

Nguyen Ngoc Tu, född 1976, är uppvuxen där. Med en redan stor produktion – 14 novellsamlingar – har hon sprungit fram som en av Vietnams mest lästa författare samtidigt som hon internationellt sett är en av de mest framgångsrika. I ”Fält utan slut” får vi nu ett urval på svenska tack vare Tobias Theander.

Berättelserna lägger sig tätt in på livet. Att översätta sådan prosa är inte bara att översätta ett språk, utan att förmedla en livsform, lika egen och innesluten i sig själv som till exempel en svensk landsända. Theander har lyckats med detta.

Den stora moderniseringen, som i Sverige slog sönder den självförsörjande landsbygden och samtidigt öppnade den för världen, motsvaras hos Tu av det långa befrielsekriget som gjort folket i Ca Mau medvetet om sin plats i världen.

Tu skriver om vår nutid, när storköpens och globaliseringens vägar är utstakade även i Ca Mau. Men bara utstakade, inte byggda. Än kan folk röra sig i många riktningar. Tus gestalter gömmer sig gärna i traditionens vinklar och vrår. Ytligt sett liknar de varandra till förväxling; ”Ett hav av människor”, heter en av novellerna. Men inom sig bär de sina egna världar och i novellerna avlöser de varandra som i stafett, träder fram på berättarens scen, ger röst åt sin historia och kliver sedan tillbaka – ner i båten och bort över floden under den platta horisonten.

Folklivsberättelser, kan man kalla det. Pastoraler, vore en annan tänkbar beteckning.

I så fall är det svarta pastoraler. Tobias Theander förklarar i sitt efterord varför Tu är omtyckt och omdiskuterad i dagens Vietnam. Hon lägger inte till rätta, utan berättar om alkoholism, prostitution och kvinnoförtryck. Och eftersom novellerna inte vinnlägger sig om att vara uppbyggliga utan skildrar alla problem öppet framstår hennes människor som än mer heroiska i sin kamp för att bemästra dem.

Fast alla klarar sig inte. I novellen ”Saknadens flod” återges en skröna om hur Flytande marknad 379 fått sitt namn: ”tre sjunker, sju flyter, nio är på drift”. Sådana är livsoddsen i Tus universum.

Dessa villkor tycks i sin tur inlagda i landskapet. Ca Mau är ett deltalandskap bestående av flodfåror, träsk, kanaler, fält, vallar och mangroveskog. I denna mosaik av hav, flod och land flyttas gränsen mellan fast och flytande med tidvattnets och årstidernas gång. Än har man fast mark under fötterna, än sjunker man, trots att man befinner sig på samma ställe.

Tu griper efter denna obeständighet, mäter samhällets förvandlingar, skildrar människor som söker jämvikt, en balanspunkt. Det är förgäves, tillvaron förblir instabil. En okänd släkting kommer på besök och ställer allt på ända. Till synes lyckliga äktenskap löses upp över en natt. Det yngsta syskonet drunknar i kanalen.

Det är noveller av högsta klass, lika fulländade och stränga i formen som en berättelse av Tjechov, och ofta med samma slags vemodiga bilder av hur ödet eller slumpen slår människan till marken. Här finns dessutom en av världslitteraturens märkligaste karaktärer, myskankan Coc. Kanske har den rollen som ett slags ställföreträdande Budda. ”Coc åt sakta sitt ris. Fågeln tycktes mena: vad synd det är om dem två, men så är det visst att vara människa. Vi ankor är mycket lyckligare. Den natten hörde Coc husse sucka i sitt båthus.”