Häromveckan dundrade Paul Krugman, 2008 års Nobelpristagare i ekonomi, på sin blogg mot ekonomihistorikern och professorskollegan Niall Ferguson:
”Det sägs att hans strikt historiska verk är mycket bra. När det gäller ekonomi begriper han emellertid inte elementa, utan hoppas att snitsiga formuleringar och ytlig smarthet ska ge intryck av visdom. Men det är bara stil, ingen verklig förståelse.”
Bråket började i våras, vid ett seminarium anordnat av New York Review of Books. Ämnet för debatten var hur man bäst borde hantera finanskrisen. Krugman förordade en mer aktiv ekonomisk politik i USA, medan Ferguson manade till återhållsamhet och varnade för konsekvenserna av en ökad amerikansk statsskuld.
Ännu en akt i det gamla vanliga bråket mellan anhängare till John Maynard Keynes och Milton Friedman, vilkas teorier dominerade var sin halva av 1900-talet efter andra världskriget? Är det nu dags för ännu en strömkantring?
Ja, det menar ekonomijournalisten Lars Ahnland. Enligt honom var det bara en tidsfråga när finansmarknadens korthus skulle rasa ihop. Hans reportagebok ”Kasinoekonomins fall” kan läsas som en pendang till exempelvis Kenneth Hermeles ”Det globala kasinot” från våren 2001, före Göteborgskravaller och 11 september, men precis i upptakten av den globaliseringskritiska rörelse som under det kommande decenniet skulle samlas till heterogena manifestationer i skuggan av kriget mot terrorismen och den växande finansbubblan.
Nu är det hösten 2009 och Ahnlands slutsats är bister. Antingen reagerar världens länder med protektionism och ökat vapenskrammel. Eller så försöker man möta krisen tillsammans genom att erövra globaliseringen från storföretagen, bankerna och de superrika: ”Vad världen behöver är inget mindre än ett nytt Bretton Woods.”
Är världen verkligen säker på det? Vilka är dagens ”segrarmakter” med legitimitet att linjera upp morgondagens världsordning? Knappast USA, inte heller Storbritannien eller resten av EU. Vad säger de så kallade Bricländerna (kan utläsas Brasilien, Ryssland, Indien och Kina – men också: Big Rapidly Industrializing Countries), som inte ens fick sitta med runt bordet i Bretton Woods?
Inte heller Niall Ferguson utesluter risken för protektionism och konflikt. Han är en historiker som gillar kontrafaktiska spekulationer. Typ: Vad hade hänt om kineserna och inte européerna hade upptäckt Amerika? Han låter inte moraliska ideal skymma blicken för historiens gång. Den gamle marxisten Eric Hobsbawms anklagelse att han tar imperialismen i försvar uppfattar Ferguson sannolikt som beröm: att han inte är politiskt korrekt.
Dragningen till kontrafaktiska tankelekar skvallrar om vad som utmärker Fergusons historiesyn, nämligen den vikt han lägger vid de stora personligheterna. Världshistorien är inte bara dess konungars och fältherrars, utan också dess finansfurstars.
Detta synsätt präglar ”I pengarnas tid”, en rätt tam översättning av originalets ”The Ascent of Money” (som samtidigt med boken publicerades i en teveversion i sex delar av Channel 4). I synnerhet om man beaktar att författaren tänkt kalla sitt verk ”Om pengarnas härstamning”, som en bugning åt Darwin. Ferguson är inte rädd för anklagelser om ”ekonomi-darwinism”. I hans värld är affärer så nära Livet som det går att komma. Utan att rodna talar han om marknadens ”survival of the fittest” och att de bästa företagen har en ”självisk gen” som gör att de får avkastning på sitt kapital. Det faktum att pengar inte hör hemma i naturen utan i kulturen skapar inga problem för Ferguson, som på ett ögonblick förvandlas till kreationist och kallar finansvärldens regler och institutioner för ”intelligent design”.
Följaktligen har han intet till övers för dem som i dessa kristider hoppas på ”kapitalismens död” eller parodierar finansvärldens aktörer som feta utsugare. Pengar, skriver Ferguson och kommer nära en trosbekännelse, är mänsklighetens spegel. Börsen reflekterar människans psyke.
Credo, latinets ord för tro, är ju roten till bankvärldens kredit!
Pengar är ett bytesmedel med fördelen att det eliminerar byteshandelns olägenheter. Det ställer krav på egenskaper som tillgänglighet, överkomlighet, hållbarhet, bärbarhet – vilket ledde till att ädla metaller länge uppfattades som ideala monetära material. De spanska conquistadorerna drog den felaktiga slutsatsen att värdet låg i metallen, inte vad myntet representerade i termer av förtroende och tillit (credo!) mellan långivare och låntagare. Men i längden räckte det inte med att plundra och förslava Sydamerika för att hänga med i den ekonomiska konkurrensen hemma i Europa. Holland och England seglade ifrån.
Med tanke på deras hjältestatus i författarens världsbild kryllar boken av finansmän som skurkar. Ferguson berättar om Norditaliens lånehajar på medeltiden och deras samtida kollega Gerald Law i Glasgows förorter, som krävde sina kunder på 25 procents ränta i veckan (vilket på ett år, med ränta på ränta, blir 11 miljoner procent).
Och om John Law, ”en äregirig skotte”, spelare och finansiellt geni, som indirekt orsakade den franska revolutionen genom sina vådliga spekulationer. När han på 1690-talet på flykt undan rättvisan i London anlände till börsen i Amsterdam kände han sig hemma. Efter några läroår runt om i Europa landade Law i Paris där han grundade en bank enligt holländsk modell och fick hand om statens/kungens finanser.
Det ändade med konkurs och kalabalik.
Då gick det bättre för familjen Rothschild, ”finansvärldens Bonaparte”. Nathan Rothschild och hans bröder spelade en nyckelroll i de finansiella transaktioner som låg bakom Wellingtons seger vid Waterloo. Familjens framgång berodde på att den var ett internationellt nätverk. Bröderna – Nathan i London, Amschel i Frankfurt, Jacob i Paris, Karl i Amsterdam och Salomon lite överallt – förstod att utnyttja pris- och ränteskillnaderna mellan olika länder.
Vid sidan av pengar, banker, obligationer, företag och aktiebörs kräver en modern ekonomi ett försäkringssystem som förmår hantera de risker som är förknippade med all mänsklig verksamhet. Idén bygger på en rätt enkel kalkyl: de flesta föredrar en liten förlust (premien) med en liten chans till storvinst (utbetalningen vid katastrof) framför en liten vinst (inga premier) med osäker risk för jätteförlust (ingen utbetalning vid katastrof).
Välfärdsstaten framträder, i det här perspektivet, som en kollektiv form av riskhantering. Sådana finns av olika modeller. Bismarcks Tyskland var den tidigaste, efterkrigstidens Japan är en annan. Enligt Ferguson funkar välfärdsstaten bättre i Japan eftersom japanerna är mer regelstyrda än de individualistiska britterna, som cyniskt utnyttjar välfärdssystemen för egen vinning.
Andra kontroversiella avsnitt i boken avhandlar Milton Friedmans betydelse för Chiles ekonomiska framgång och det vettiga i att alla bör äga sin egen bostad, en hörnsten i den amerikanska ideologin (enligt Reagan). Som bekant var det ju lånecirkusen kring fastigheter som fick den globala finansbubblan att spricka. Är det verkligen med fastighetsägande som fattigdomen bör bekämpas?
Ferguson är skeptisk.
Han ifrågasätter också tesen att länder som handlar med varandra inte krigar mot varandra. Så trodde man före första världskriget. I dag håller ”Chimerika” (Kina + Amerika) på att bli ett liknande tandempar som Storbritannien och Tyskland var då. Ferguson håller inte för omöjligt att Chimerika kan spricka upp till en chimaira, antikens månghövdade odjur, med Harmagedon som följd.
”I pengarnas tid” är en i bästa mening diskutabel och uppfordrande läsning om de enkla och komplicerade system som styr världens hushållning av begränsade resurser. Den fåkunniga blir inspirerad att lära sig mer. Man inser att okunnighet är en förutsättning för bristande insyn, inflytande, demokrati.
Också i pengarnas värld.