Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli: Den andra musiken. En introduktion till att lyssna på klassisk musik

Tom Hulce i rollen som den unge Mozart i Milos Formans film ”Amadeus” från 1984.
Tom Hulce i rollen som den unge Mozart i Milos Formans film ”Amadeus” från 1984. Foto: Orion Pictures Corp/Courtesy Everett Collection/IBL

Hur ska de unga lättare ta till sig den klassiska musiken? Författaren Göran Greider läser en pedagogisk guide till de stora klassikerna.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

”Den andra musiken. En introduktion till att lyssna på klassisk musik”

Atlas

Foto: Den klassiska musiken, åtminstone från Mozart till Mahler, är det finaste minnet som den uppstigande borgerligheten lämnat åt eftervärlden. Den stod på flera pallar: musicerandet i det borgerliga hemmet, konserten i överdådiga konserthus och en till genikult upphöjd individualism. Dessa pallar är sedan länge bortsparkade och nu dinglar denna musik från taket – döende?

Den unge musikjournalisten Nicholas Ringskog Ferrada-Noli oroar sig för det. Han ser mest äldre människor på konserter och han vet att den lilla skara som lyssnar på P2 är i ungefär min ålder – ett stenkast från pensionen. Visserligen är den så kallade klassiska musiken fortfarande rätt mycket av en storindustri som omsätter enorma summor och staten fortsätter att stödja den. Men vad ska vi ha den till?

Hans enkla svar är att den är något annat än populärmusik: den andra musiken. Och jag kan bara hålla med. När jag själv i tonåren sökte mig till Bach och Mozart var det för att de anlände som främlingar – med nycklarna till enorma världar som låg inlåsta i den vanliga världen. Klockan två på natten seglade man ut i Mahlers trasigaste symfonier, bort från skolan, föräldrarna, det egna jaget. Särskilt den helt instrumentala musiken upplevde jag som befriad från påträngande människor. Bowie, Springsteen, Dylan eller till och med Deep Purple kontaktade världen åt mig – Bach och Schumann tog suveränt farväl av den.

Den klassiska musiken är på många sätt ett lysande moln i solnedgången; den är inte längre förankrad i någon levande sociologi, men sådant bryr sig inte det hungrande psyket om.

Ringskog Ferrada-Noli radar upp förklaringar till varför denna musik har svårt att nå fram: Den är så överklassig, så enkönad, så vit. Styckena har ofta inga riktiga namn eller titlar, bara nummer. Vem skulle söka sig till opus 64 av Beatles, eller Prince fjärde album?

Dra upp volymen ordentligt när du exempelvis hör en stråkkvartett av Haydn! Låt kammarmusiken dåna!

Men författaren har också en estetisk förklaring: Att den klassiska musiken i början av förra seklet begick ett slags offentligt, skandalöst självmord när Stravinskijs ”Våroffer” eller Alban Bergs atonala sånger exploderade rakt i ansiktet på en publik som inte fattade ett dyft och fortfarande inte gör det. Han har rätt i det, men jag förnimmer också en lätt kulturkonservativt elegisk ton hos författaren – vart tog allt det vackra, det romantiska vägen?

Det går så långt att han faktiskt så smått varnar för den ”totalt kompromisslöse” Bela Bartok – som jag själv tror har större möjligheter än de flesta att nå nutida lyssnare – och ibland avfärdar en del modernism som ”elitistisk och aggressiv”. Där påminner Ringskog Ferrada-Noli en del om Erik Schüldts milda sätt att lansera klassisk musik; en vag och lätt kulturkonservativ längtan efter det själsliga. När jag skriver det är det ingen kritik – jag gillar att det där ibland sägs, för att bryta upp en ibland självgående och just elitistisk avantgardism.

”Den andra musiken” är en underbar liten guide genom musikhistorien, från tidig gregoriansk sång till dagens konstmusik. Den är osnobbig och författaren drar sig inte för att peka ut det ”hittiga” bland klassikerna. En van lyssnare känner igen det mesta av lyssnartipsen, men Ringskog Ferrada-Noli lyckas med det som är så viktigt: att berätta om tonsättarna och styckena. Det är pedagogiskt men inte alltid originellt. Ibland blir det lite väl mycket kavalkad över det hela.

Det paradoxala är egentligen att dagens minutiöst hårdproducerade popmusik är besläktad med den noterade klassiska musiken. ”It´s formula music, the same as Top forty music is formula music” sa en gång den experimentelle Frank Zappa ärevördigt om klassisk musik.

Allra intressantast blir ”Den andra musiken” i slutkapitlet där modern konstmusik efter 1945 tas upp; det finns få populärt hållna översikter av perioden. Och där blir det nästan så att modern pop löds samman med det klassiska arvet. Ringskog Ferrada-Noli identifierar det enkla faktum som ofta uppreser hinder för unga lyssnare att ta till sig det klassiska: bristen på beat, och han efterlyser ”klassisk musik som lyckas inkorporera den starka rollen som hårda, svängiga rytmer har i mycket av den moderna popmusiken.”

Egentligen är det bara ett råd jag tycker att han missar i denna introduktion till klassisk musik som jag slukade i ett nafs: Dra upp volymen ordentligt när du exempelvis hör en stråkkvartett av Haydn! Låt kammarmusiken dåna! Då känns instrumenten i kroppen. Haydn blir techno och räddas över hit.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli är kritiker i DN. Hans bok recenseras därför av journalisten och författaren Göran Greider.