Böcker
Nick Davies "Flat Earth News" Chatto & Windus
Man brukar säga att hotet mot pressen och den oberoende, seriösa journalistiken kommer från annonsörerna, de viktiga storföretagen. En annan populär konspirationsteori är att de allsmäktiga tidningsägarna lägger sig i vad som händer på redaktionerna och styr opinionsbildningen och rapporteringen.
I sin nya bok "Flat Earth News" hävdar den brittiske journalisten Nick Davies att det i stället är den kommersiella logiken som utgör den verkliga utmaningen. Vikande annonsmarknad, giriga ägare och uppstickare i form av nya medier skapar konkurrens som ofta leder till döden. Men viktigast av allt är att den gamla ägarlogiken har ersatts av en ny. När traditionella, ofta patriarkala ägarfamiljer sålde av och nya moguler -personifierade av den australiske Rupert Murdoch - trädde in på den brittiska arenan i början av 1980-talet ändrades villkoren radikalt.
De nya mogulerna, skriver Davies, hade inga politiska eller nostalgiska skäl till att äga tidningar. De var inte främst intresserade av pressens opinionsbildande makt (även om Murdoch alltid har haft politiker på sina avlöningslistor) utan av möjligheten att göra business. Pressen betraktades i det avseendet som vilken industri som helst och journalisterna som vanliga arbetare. Effekterna på nyhetsförmedlingen blev, enligt Davies, förödande.
Men reporter som han är nöjer sig inte Davies med spekulationer. Det är lika kusligt som spännande att följa honom när han granskar utvecklingen från insidan av Englands största drakar.
Han smyger sig in på Daily Mails redaktion, det populistiska monster till tidning som Tony Blair brukade använda för att ta tempen på den brittiska medelklassen. Där följer han den karismatiske översittaren till chefredaktör, Paul Dacre, som skriker otidigheter till personalen och tvingar alla reportrar att följa "linjen" som innebär skoningslös förföljelse av invandrare, arbetslösa och förvärvsarbetande kvinnor.
Därefter gör han en snabbdykning på Sunday Times efter Rupert Murdochs övertagande. Sunday Times hade ett grundmurat rykte som kvalitetstidning, framför allt byggt på en framstående grävargrupp kallad Insightredaktionen (inblicksredaktionen). När Murdoch och hans högra hand, chefredaktören Andrew Neil, var färdiga med tidningen hade alla vänstermurvlar avskedats, arbetstempot drivits upp så att journalisterna fick ta till alla möjliga fula tricks inklusive mutor och illegala köp av sekretessbelagd information, för att leverera de scoop som Murdoch krävde. Insightredaktionen hade då fått öknamnet Hindsight (efterklokhet).
Det mest kontroversiella och sorgliga kapitlet ägnas The Observer, den vänsterliberala tidningen som Davies själv har ett gott öga till. Där härskade under upptakten till Irakkriget en politisk analfabet till chefredaktör med en före detta nöjesredaktör som politisk chef. Ingen av dessa herrar tycks ha sett något fel i att hämta merparten av sina upplysningar direkt från Downing Street, och under lång tid tycks Tony Blairs ökände spindoktor Alastair Campbell ha varit den som drog i trådarna på Observer.
Tidningen översvämmades dagligen av dåligt maskerat material från de brittiska och amerikanska säkerhetsorganisationerna och föga förvånande ställde den sig snabbt på Blairs och Bushs sida. Legendariske reportern Ed Vulliamys artiklar om att CIA buggade medlemmar av FN:s säkerhetsråd inför krigsomröstningen lades åt sidan.
Förtvivlade journalister som försökte ställa redaktören Kamal Ahmed mot väggen fick lära sig att Ahmed tyckte att det var viktigare att "tolka" och "förstå" regeringens strategi.
Davies är överdrivet sträng och pessimistisk, tycker Mary Riddell i The Guardian, och tillägger att hans "det var bättre förr"-attityd varken är klädsam eller särskilt övertygande. Om dagens journalistkår är underbetald och överarbetad, mottaglig för propaganda och pr, så var gårdagens ofta försupen och missledd på andra vis. Annan kritik mot Davies går ut på ungefär samma sak, att han är en fördetting som vantrivs i den digitala tidsåldern, att han borde hålla sig för god för att kasta sten i glashus, att han visar en snobbig attityd när han vägrar erkänna att de lättare och mer underhållningsbetonade journalistiska genrerna faktiskt är de som säljer tidningarna som behövs för att bekosta Nick Davies och andra undersökande reportrars verksamheter.
Jag uppfattar ändå inte att Davies vill ge journalisterna skulden för vad som händer i medierna. De hårt arbetande murvlarna i tidningsfabrikerna har helt enkelt inte tid att kolla artiklar eller ta fram egna nyheter. Deras chefer utgör knappast längre något stöd när det gäller att stå emot politiska och kommersiella påtryckningar, för deras jobb är att fixa mer vinst åt ägarna. Snarare än journalistik producerar nyhetsarbetarna en sorts "churnalism", snabbt omtuggad returinformation. Krönikor och tyckande prioriteras därför att det är billigt material med högt läsvärde som inte kräver förkunskaper av skribent eller läsekrets.
I stället för att producera eget skriver man om pressmeddelanden, byråtexter eller material från pr-byråer. I Storbritannien finns för närvarande fler, och bättre betalda, pr-människor än journalister. Antalet öppet och dolt anställda på så kallade think tanks ökar också. Davies nämner bland annat nykonservativa nätverket Stockholm Network som finansieras av gigantiska läkemedels- och oljebolag och gör anspråk på att påverka miljontals européer varje år. Svenska Timbro ingår i det.
Finns det alls något ljus i mörkret? Nick Davies anser inte det och när han skriver om hur stora, till och med världsledande brittiska och amerikanska tidningar och nyhetskanaler bokstavligen slaktar sina utrikesdeskar förstår jag varför.
Världen är numera, får man veta, ett ganska outforskat ställe, nästan som på 1800-talet. Davies berättar om viktiga utrikesresor när han är den enda reportern på plats; förr om åren skulle han ha fått trängas med kolleger från tjugo länder.
Och det är väl här man skymtar något som är en liten smula positivt. För om större delen av världen ligger i medieskugga måste det finnas massor av storyer där ute som bara väntar på att bli berättade?
Och om de stora medierna inte längre har möjlighet att göra det, ja, då uppstår ett fantastiskt tillfälle för de små och mer journalistiskt oberoende aktörerna att kliva in.
Journalistiken kanske är tillbaka där den började en gång för drygt hundra år sedan.