Nick Perumov "Nekromantikerns ­födelse"

Den populärkultur som letat sig ut från Ryssland de senaste åren har i högsta grad handlat om det fantastiska. Sergej Lukjanenkos Väktarböcker och Timur Bekmambetovs filmatiseringar av dessa har gett oss berättelser som är betydligt råare och gråare än mycket av den anglosaxiska fantasyn.

På samma sätt är Nick Perumov anhängare av en mer komplex väv av gott och ont. Inte sällan är det svårt att avgöra vad som är vad i hans böcker, som har sålt runt sex miljoner exemplar i Ryssland. ­Numera bor han i USA men är fortfarande inte utgiven på engelska - däremot har förlaget Ersatz gett sig på att översätta hela den åtta böcker långa sviten "Svärdens väktare" till svenska. Den andra delen, "Nekromantikerns födelse", är den senaste.

Den första delen, "Diamantsvärdet och träsvärdet" (publicerades i två ­delar på svenska) tryckte in så mycket fascinerande intriger och sidospår på sina 850 sidor att det nästan var svårt att hänga med vid en första genomläsning. "Nekromantikerns födelse" ger i stället känslan av att Perumov fått för sig att han måste fokusera stenhårt på en enda karaktär, men samtidigt inte kunnat hålla sig från att då och då dyka ner bland sitt lager av sidohistorier.

Lönnmördaren Fess, som tidigare fick stå för någon sorts normalitet - han har ångest över sina karriärs­val och dåligt samvete för sin familj samtidigt som han gör pubertalt uppror mot den - har nu förflyttats till en annan värld och förlorat minnet på köpet. Som en rentvättad version av sitt tidigare jag ramlar han in bland profetior och vandrande lik, och blir tvungen att ge sig in i en närmast lönlös kamp mot en namnlös ondska som bestämt sig för att återuppväcka världens alla döda. Samtidigt som han får tampas med en kyrka vars inkvisitorer offrar människor till höger och vänster.

Perumov använder religion på ett sätt som påminner om brittiske genrekollegan Joe Abercrombie. Med referenser till verkligheten är det krig i kyrkans namn, och då och då snuddar han vid en berättelse som rör sig bort från fantasyns ofta rutinmässigt pseudomedeltida och feodala världar. Jämfört med många av de böcker som pumpas ut i genren är det originellt, men "Nekromantikerns födelse" lider ändå av det vanligaste problemet - att det ska vara så obarmhärtigt långt hela tiden. Ibland känns det som i tv-serien "Losts" jobbigaste stunder, gåta efter gåta staplas på varandra utan att någonting någonsin får en lösning. För att orka med de resterande 6.000 sidorna skulle det vara skönt med åtminstone några ledtrådar.