”Det känns pinsamt att erkänna detta eftersom jag vet att det avslöjar någon väsentlig brist eller egoism hos mig och jag är medveten om att det strider mot de allra flesta människors instinkter, eftersom deras kärlek till något gör att de vill dela med sig av det för att framkalla liknande kärlek hos andra, och att jag, om jag inte dragit nytta av andras entusiasm, fortfarande inte skulle känna till många av de böcker och mycket av den musik som jag sätter allra högst, inte minst den tredje satsen i Opus 132, som fick mig att hålla modet uppe en vårnatt 1967.”
Det är New York-författaren Nadia som talar om sin ovilja att höra sin älsklingsmusik tillsammans med andra människor, i den första av åtta berättelser som utgör Nicole Krauss nya roman ”Det stora huset”.
Känner ni någon mänsklig andhämtning i citatet?
Det gjorde inte jag när jag läste den. I stället tänkte jag att Nicole Krauss rykte som yngre litterär supernova, efter succén med ”Kärlekens historia”, var betydligt överdrivet. Ännu en av dessa estetiskt respektabla, formstabila amerikaner som jobbar med mystiska samband, hårt flätade berättelser och parfymerat intellektuella monologer.
Krauss är uppenbarligen den sortens författare som väcker min misstänksamhet. Nej, inte för att hon är snyggare och rikare än jag, för så långt som till främlingar på andra sidan Atlanten sträcker sig inte min avund. Misstänksamheten handlar, mer föredömligt, om hur hon berättar.
Mina första läsanteckningar säger sådant som ”en sorts psykologi som bara existerar i romaner”. Kommentaren syftar på att en man är svartsjuk på sin författarhustrus skrivbord, ”som ruvade bakom henne”.
”Herregud vad hon besjälar föremål”, noterar jag strängt. För säkerhets skull har jag också skrivit ned att jag accepterar att romanvarelser inte uppvisar typiska mänskliga beteenden, men att min gräns går vid rent koketta författarinfall av just typen en man är svartsjuk på ett skrivbord.
Med formellt skickliga författare vill jag försäkra mig om att romanen är äkta vara. ”Äkta”, som i starka underströmmar av livsförståelse. Äkta, som i en smärta som är mer än en Narcissus som prövar hur han ser ut med en lidande min. Också äkta som i att romanen tar mig i anspråk mer än som spårhund.
Det är uppenbarligen lätt att hamna i samma tillstånd som denna Nadia; att inte klara av punkter. Men i alla fall, när jag läst klart ”Det stora huset” drar jag slutsatsen att Nicole Krauss är både och. Bitvis skriver hon som en som lärt sig en utantilläxa på hög nivå. Bitvis fångar hon skeenden och stämningar som tar plats i mitt eget minne.
”Det stora huset” är indelat i en del ett och en del två; åtta berättelser och fem röster som turnerar historierna. Berättelserna löper in och ut ur varandra, skeenden förklaras ur flera perspektiv, och en bifigur blir huvudperson i nästa text.
I den första delen berättar Nadia om ett avgörande möte med en chilensk exilpoet. Han ber henne ta hand om ett gigantiskt, eventuellt urgammalt skrivbord medan han tillfälligt återvänder till hemlandet.
Men poeten blir en av Pinochets ”försvunna” och Nadia blir ägare till skrivbordet, ända tills hon flera decennier senare kontaktas av en ung kvinna som påstår sig vara poetens dotter. Hon ber att få möbeln, och utan den förlorar Nadia sina författarkonturer.
Romanen rör sig mellan lager av tider och platser, minnen och nu. I den tredje berättelsen dyker skrivbordet upp igen; den här gången hos ett par i London, och vid tiden innan det hamnade i New York.
Det är först med den fjärde berättelsen som ”Det stora huset” övergår från sitt flackt vältaliga allvar till att bli en roman med öppna sårytor. I ”Lögner som barn berättar” beskriver Isabel sin kärlekshistoria med Yoav, den både sinnlige och mycket hemlighetsfulle sonen till en antikhandlare.
Yoav har en syster, och deras djupa samhörighet misstas lätt för incestuös. De är två kuvade, nästan undangömda vuxna barn som lever i ett stort Londonhus, oroligt väntande på faderns nästa besök. Yoav tar med sig Isabel till ett belgiskt slott, där han ska hämta någon pjäs på sin fars uppdrag. Slottet är skrämmande, ett litet barn dyker upp i natten, och inte ens i dagsljus blir gåtorna fullt lösta.
När Krauss så här stuvar om genrerna, när hon blandar klassiska skräckmotiv med samtida studentsex, får hon fatt i stämningar som sedan växer sig allt starkare. Det är nu jag ser hur de övergivna barnen har smugit runt också i de första berättelserna.
Människorna i romanen förenas av sina förluster. Av en vilja att återskapa det som gått förlorat, att finna en punkt i historien där svaren finns, där avsked blir möte, där ödet låter sig böjas på nytt.
De enskilda livens förluster har rottrådar till det stora ödet; till Förintelsen. Men Krauss stannar inte där. Titeln ”Det stora huset” har hon indirekt hämtat från Andra Konungaboken; den syftar på den judiska exilen och uppgiften att bevara minnet.
Två av Krauss berättare är yrkesförfattare, som suttit vid samma både bokstavliga och in your face-metaforiska skrivbord. Författandet blir ett sätt att möblera i tomheten och att skapa ordnade mönster av oformlig smärta. Kanske är det också därför en del slösar så med orden, som till exempel Nadia. Hon berättar för att hålla något och någon levande.
Genom antikhandlaren Weisz gestaltar Nicole Krauss förlusten av liv och tid på ytterligare ett sätt: Weisz förser sina kunder med möbler som en gång stod i plundrade judiska hem: ”Jag kan inte föra de döda tillbaka till livet. Men jag kan föra tillbaka den stol som de en gång satt i, den säng där de sov.”
Att ”Det stora huset” är en symmetriskt och tätt möblerad roman kan ses som en spegling av människornas vilja att fästa känslor vid en form; som ett bord. Eller som vid en berättelse där allt går ihop, där en bilbrand och en hotellbrand till sist uppgår i ett bibliskt eldsmotiv.
Jag beundrar gärna Krauss för hennes stora förmåga, för hennes intelligenta mönsterkonstruktion. Men jag tror inte att det är där romanens låga finns. Den brinner starkare i sorgen och i känslan för det som inte sägs, knappt tål att minnas, som lever i skuggan av alla dessa ord vi har.