I Malmö möter en rabbin i svart hatt och långt skägg spott och spe på gatorna. I Tomelilla kastar skolpojkar sten på en kvinna som bär slöja. Hundratals mil därifrån, i ett flyktingläger i Kenya, kastar helt andra pojkar sten på en kvinna som inte alls bär slöja utan jeans och t-tröja, och kallar henne hora.
Det är lätt att dra en slutsats: människor har svårt att fördra olikheter. Den som sticker ut blir lätt förföljd var som helst i världen.
Men så enkelt är det ju inte. Olikhet kan lika gärna väcka förundran, nyfikenhet och intresse. Bakom öppen förföljelse ligger alltid något mer: en oro, en föreställning om något hotfullt som tornar upp sig bakom människan med sina avvikande kläder.
Slöjan, jeansen och hatten görs till tecken för något större och världsomfattande. Men det är en tankeform som inte uppstår spontant, den är praktiskt taget alltid förodlad, vattnad och vårdad av rasismens ideologiska trädgårdsmästare för att kunna slå rot när jordmånen blir den rätta.
Och när blir den det?
I höstas gav journalisten Gellert Tamas ut en samling reportage med utgångspunkt i just en sådan tid: det tidiga 90-talets Sverige, när flyktingförläggningar sattes i brand och Lasermannen sköt prick mot invandrare i Stockholm.
Hans yngre kollega Niklas Orrenius ger nu ut en liknande bok från en tid som börjar anta kusligt närbesläktade drag, nämligen vår egen. Orrenius är numera riksbekant för sina insiktsfulla reportage i Sydsvenskan om Sverigedemokraterna, men hans intressefält är vidare än så. I ”Sverige forever in my heart” har han samlat artiklar som handlar inte bara om invandringsfrågornas öppna konflikter kring slöjor och rabbiner, utan också om det sociala klimat där de fått förutsättningar att gro – ett Europa i kris och snabb förvandling, även om hans konkreta operationsområde råkar vara Sydsverige.
Som har nog så mycket att berätta. Utflyttningsbygden Östra Göinge till exempel, ”Skånes Norrland”, som överges av befolkningen och slåss för sin överlevnad. Olofström, där Volvo skrotade sin tillverkning för ett par år sedan. Eller Landskrona, där varvsnedläggningen 1980 och en stor invandring vållat en oro och otrygghet som givit Sverigedemokraterna vind i seglen.
Det är ett Skåne som är representativt, men också speciellt. Missnöjespartier har en lång historia här, ett viktigt skäl till att SD tidigt ansågs rumsrent här nere tror en statsvetare Orrenius talar med. Sjöbopartiet plöjde, Skånepartiet sådde, Jimmie Åkesson skördade.
Landskapet Niklas Orrenius rör sig i blir mycket levande, inte bara för att han ständigt söker sig till de hetaste konfliktpunkterna, utan också för att han gör det med öppen blick och med ett väl utvecklat sinne för de människor som befinner sig i dem. Aldrig onda, ofta förvånansvärt reflekterade – tills han plötsligt hör dem säga något.
– Du ska inte flytta till Bjuv och tro att du blir bjuvsing.
En hel attityd i en rubrikvänlig formulering. En attityd som i skalans bortre del leder till en attack mot ett vackert gammalt hus i Kattarp där fem flyktingfamiljer fått husrum. Krossade fönster, stenar och rop: ”Åk hem! Annars dödar vi er!”
Han söker upp friktionsytor utanför Skåne också, möter amerikanska invandrarjägare vid mexikanska gränsen, reser till Guantánamo som blivit mindre men egentligen mer hopplöst efter Barack Obama: ingen ser något slut. Även det är bra texter, även om de förstärker den känsla av spretig klippbok som hör till genren – och bäst är Orrenius ändå när han går med näsan i den svenska myllan.
Ett av de mest talande reportagen handlar om Södertälje, där han möter en entusiastisk SD-anhängare som själv är invandrare. En kristen kaldé från Irak, religiöst konservativ och högljutt engagerad mot allsköns homosexuella oarter.
Just kristna invandrare som flytt från muslimsk förföljelse är ju en grupp Jimmie Åkesson flirtat med. Eftersom islam är gällande huvudfiende kan han tänka sig en stor kristen invandring – något som förstås retat många hårdfört nationalistiska anhängare. Men taktiken visar sig ge även den stackars irakiern problem, eftersom partiet av precis samma skäl bestämt sig för att börja älska hbt-personer (de kan kanske värvas att hata islam för dess homofobiska sidor). Mycket riktigt fick mannen en uppsträckning av partiet.
I osäkra tider är det inte lätt att veta vem, bara att, man bör hata.
I sådana berättelser visar Niklas Orrenius sin stora begåvning. Han hör replikerna som skorrar och ser detaljerna som inte passar i avsedda mönster.
Gellert Tamas fick i huvudsak utveckla sin förmåga utanför dagspressen, han skrev länge främst för tidskrifter som Café och Månadsjournalen. Trots kärva tider har Sydsvenskan hedrande nog låtit Niklas Orrenius utveckla sin konst att förmedla viktiga saker. Man kan bara hoppas att han får fortsätta, trots att knivarna nu skär hårt i tidningen.
Särskilt som det just nu ser ut att mörkna över Europa. Allt större flockar av arbetslösa irrar över kontinenten på jakt efter allt färre jobb: migranter, östeuropéer, romer. Det är dystert i sig, värre är att det kan bli strålande tider för bidande rasister.
Som vanligt är bästa motgiftet då inte att kasta sten tillbaka, utan att tända ljuset. Att berätta, förklara och hålla den mänskliga dimensionen levande.
Just sådant vi behöver reportrar som Niklas Orrenius till.