Den första manualen för bedömning av psykiatriska sjukdomar, Diagnostic and statistical Manual (DSM), publicerades 1952 av de amerikanska psykiatrernas förbund (APA). Då innehöll den knappt hundra sidor. Sedan dess har den uppdaterats, reviderats och fyllts på med jämna mellanrum – DSM-IV-TR som kom 2000 omfattar nästan tusen sidor och beskriver nästan fyra hundra olika tillstånd av mental ohälsa.
För tillfället förbereds DSM-V som är planerad att släppas 2013. Då kan åtminstone en diagnos ha plockats bort ur psykiatribibeln, nämligen ”narcissism”. APA anser inte längre att narcissism är ett sjukligt tillstånd, kanske för att alltför många lider av denna åkomma – självupptagenhet, självförhärligande och en överdriven tro på sin egen förmåga.
Det är inte första gången som diagnoser sorteras ur DSM. I den version som publicerades 1980, DSM-III var diagnosen ”homosexualitet” bortplockad. Nils Uddenberg, docent i psykiatri och empirisk livsåskådning, konstaterar i den nya boken ”Själens schamaner” att ”attitydförändringar kan alltså få konsekvenser för vad som betraktas som friskt respektive sjukt i psykiatriska sammanhang”.
Uddenberg visar med all önskvärd tydlighet att han vet vad han talar om. Han öser ur en rik källa av erfarenheter, egna och andras, när han beskriver ett stycke svensk psykiatrihistoria. Han varvar personliga reflektioner med historiska utblickar och skarpa analyser, diskuterar både kända patienter, som Tegnér, och okända, som Johan, den unge mannen som tog sitt liv medan han vårdades av Uddenberg.
Uddenberg har skrivit en sympatisk bok som åtminstone övertygar mig om att de flesta psykiatrer, i olika tider och sammanhang, drevs och drivs av en vilja att bota.
Han beskriver hur synen på psykisk sjukdom och den sjuke ändrats över tid – från helig dåre, till farlig, till ömklig. Hur mänskligt beteende betraktas är alltså i viss utsträckning beroende av sammanhanget. Innebär det att psykisk sjukdom bara är en fråga om samhälleliga attityder och normer, om vad som betraktas som avvikande och normalt, om tillåtna och förbjudna beteenden och tankar?
Så där tänker många. Särskilt de som aldrig lidit av några svårare psykiska åkommor själva, tänker jag, måhända fördomsfullt. Ett aktuellt exempel är Teater Giljotins föreställning ”Bli en dåre!” som enligt uppgift vill undersöka gränsen mellan kreativitet och galenskap, galenskap och normalitet.
Föga förvånande har ”Bli en dåre!” hyllats. Kulturmänniskor älskar sånt, att få känna sig lite avantgarde, toleranta, vidsynta och härliga i opposition mot förtryckande normer och stelbenta samhälleliga institutioner. Antipsykiatrin har sina rötter i sextio- och sjuttiotalets psykiatrikritiska röster: Foucault, Szas, Laing och Illich. Gemensamt för dem är att de betraktar psykiatrin som en del av samhällets maktstruktur. Psykofarmaka och elchocksbehandling avfärdades som bestraffningar och lugnande mediciner tolkades som biokemiska tvångströjor.
”Det kan tyckas underligt att vi som arbetade inom psykiatrin fångades av en retorik som ifrågasatte mycket av det som gav vår profession berättigande” skriver Uddenberg i en reflektion över sjutttiotalets antipsykiatri, som alltså också nådde innanför murarna. ”Vem ville likna den kyliga översköterskan nurse Ratched?” frågar han sig och skriver att alla, från överläkaren till patienter, hade sett Milos Formans ”Gökboet”.
Så här några decennier efteråt rannsakar Uddenberg sig själv: ”Jag fruktar att det bland annat var bedrägliga drömmar om ett ansvarslöst paradis som lockade mig och andra unga psykiatrer som ville vara jämställda och radikala vid början av 1970-talet.” Han konstaterar att det ibland blev fel och avfärdar en del av sina egna beslut som ”omdömeslösa”.
Uddenberg slår fast att sjukvård aldrig kan bli jämlik. Mötet mellan läkare och patient är av nödvändighet alltid asymmetriskt. Det tror jag att vi måste acceptera. Det är inte att förtrycka. Det handlar om att ta ansvar för sin yrkesroll och att respektera patientens upplevelser, hennes lidande, hennes sjukdom. Understundom måste nog psykiatern också acceptera att hon är hjälplös.
Det där, psykiaterns hjälplöshet inför det som plågar patienten, är ett genomgående tema i Uddenbergs bok. Insulinchocker, lobotomi, vattenterapi, blodiglar, ECT – alla de där mer eller mindre obehagliga och mer eller mindre effektiva metoderna är ett uttryck för just detta, läkarens hjälplöshet och förtvivlan över att inte kunna bota. Man har famlat sig fram och famlar kanske fortfarande.
Den enkla lösningen på psykiskt lidande och psykisk sjukdom är att sluta tala om ångest, psykoser, vanföreställningar och självmordstankar som sjuka. Om vi hävdar att den schizofrene inte är sjuk utan kreativ, den psykotiske inte förvirrad utan klarsynt, den deprimerade inte fylld av smärta utan snarare av djupsinniga tankar så finns inte längre något att bota.
Det grundläggande tankefelet i den här retoriken är att man fixerar sig vid begreppet normal. Det handlar inte om vad som är normalt och vad som inte är normalt. Det handlar om vad som är sjukt och vad som är friskt. Den psykiskt sjuke är naturligtvis normal på samma sätt som den cancersjuke är normal. Den psykiskt sjuka är sjuk på samma sätt som den cancersjuke – hon saknar förmåga att leva ett gott liv.
När en människas liv präglas av smärta, psykisk eller fysisk, när hon lider av en nedsatt funktionsförmåga, när hon inte kan realisera viktiga och grundläggande mål är hon sjuk – och då har hon rätt till en god och respektfull vård.