Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Bokrecensioner

Nina Björk: ”Lyckliga i alla sina dagar. Om pengars och människors värde”

Nina Björks uppgörelse med konsumtionssamhället kan ibland sakna bottenkänning. Men perspektivet är modigt, formuleringarna lysande och kritiken nödvändig. Elisabeth Hjorth vill ge bort boken till hela Sverige.
Litteraturrecension

Skribent: Nina Björk

Titel: ”Lyckliga i alla sina dagar. Om pengars och människors värde”

Utgiven av: Wahlström & Widstrand

”17 myrsteg!”

Jag har sällskap med två femåringar som leker, vi tar oss långsamt hemåt. Hela dagen har jag läst Nina Björks ”Lyckliga i alla sina dagar. Om pengars och människors värde”. Septembersolen stryker över våra hjässor och detta är kanske vad hon kallar ett ”utopiskt överskott”, ett ögonblick utan andra syften än sin egen närvarande skönhet.

Fast det var för skitdrömmarnas skull som jag har sett fram emot boken. När Björk i en krönika för fem år sedan rev sin köpa till hemmet- lista hävdade hon att begäret efter ett nytt köksbord, i ljuset av världens smärta, var att betrakta som en ”skitdröm”. För detta blev hon genast kölhalad.

Det är likväl ett passande ord för en samtida situation. Att sitta på världens enda jordklot, med drömmar som inte är värda namnet. ”Skitdrömmar” är bra för att ordet rusar i två riktningar men hålls ihop av vrede och tvingar en att tänka där, mitt i vreden.

I ”Lyckliga i alla sina dagar” fördjupar Björk sitt resonemang om det rådande läge som enligt den brittiska feministen Nina Power lyder: det privata är inte politiskt utan kommersiellt. Allt är värderat i, och infiltrerat av, pengar.

Björk börjar i sitt privata vardagsrum, barnen ser en Disneyfilm och soundtracket är välkänt. ”Jag tror att drömmen är sann. Mirakel kan ske. Om bara man vågar tro.”

Drömfabriken går på högvarv. Drömmar säljer som smör, stora och små vill ha, och Björk menar att det svarar mot ett djupt mänskligt behov. Människan är den enda art som kan drömma om en radikalt annorlunda framtid. I den sockrade sången hittar hon fröet till en samhällskritik. Drömmen är revolutionär i det att den underkänner sakernas tillstånd, den är på väg någon annanstans.

Problemet är att drömfabriken förser drömmarna med skit-prefix. När inredningskedjan omvandlar drömmen om gemenskap – ”fortsätt drömma, skänk din omgivning en extra tanke” – till ett begär efter en pläd är det en stöld av mänskliga värden. Björk kallar reklamens parasiterande på mänsklighet för ”kulturell kannibalism” (en av många lysande formuleringar). Hennes analys är att drömmen om ett bättre öde för individen har trängt bort utopin, visionen om att världen är värd ett bättre öde. Eller snarare bannlyst visionen, eftersom varje tal om andra ordningar möts av en öronbedövande kör som hojtar att det är omöjligt. Orealistiskt. Oansvarigt. ”Alla politiska samhälleliga och kollektiva förändringar är omöjliga. Alla privata och individuella förändringar är möjliga.” Punkt slut.

Björk sätter fingret på det hyckleri som framträder när någon ifrågasätter drömfabriken. På drömtidningen Mama lovar redaktionen att aldrig komma med pekpinnar. Bara ”peppa, peppa” i mammarollen. Men när Björk radar upp innehållet i tidningens premiärnummer stinker det. Föräldraskapet transformerat till prylar för 25 000 kronor.

Ingen vill se den gigantiska pekpinne som kravet att konsumera är. Företagen i Sverige spenderar 60 miljarder på marknadsföring, och anledningen till att det inte betraktas som ett idiotiskt resursslöseri är förstås att systemet kräver ständigt ökad ”konsumtivitet”.

Ett ohållbart system, konstaterar Björk, och visar också på de psykologiska och emotionella förskjutningar som ekonomismen åstadkommer. I ett samhälle där kunden alltid har rätt måste den som utför servicen avstå anspråk på att behandlas med hövlighet. Den som har pengarna har rätten. I en anställningsintervju handlar det för den arbetssökande om att slå mynt av sin mänskliga inlevelseförmåga, en säljare bör etablera äkta vänskap med sin kund. Drömfabriken kastar hela tiden sådana obehagliga skuggor.

Ett nyfött barn i famnen ställer saker på sin spets. Samtidigt som den ammande Björk upplever sig vara den utopiska platsen för en alternativ längtan önskar hon att hon hade en annan värld att erbjuda. Ja. Finns det någon som har lyckats med att inför ett barn förklara varför alla är lika mycket värda men vissa inte har någonting? Att moraliskt legitimera social ojämlikhet och basera legitimiteten på att människor är naturligt jämlika är liberalismens omöjlighet, menar Björk. Meritokratin (att belönas efter förtjänst) är en dröm om social rörlighet, inte jämlikhet. Den svarar inte mot utopin som främjar empati och generositet utan skapar snarare tävlan och rädsla.

Jag läser Nina Björk för hennes mod, hennes sorg och hennes respekt för människor av kött och blod. Jag vill ge ”Lyckliga i alla sina dagar” till hela Sverige. Ändå får jag stundtals en känsla av att vara instängd i det Björkska hem dit reportrarna vallfärdat för att se om det var så sjavigt som hon antytt. Jag önskar att de som finns på konsumtionssamhällets botten var mer synliga, men kanske går det inte att tänka förändring som underklassens omstörtning längre, bara som medelklassens omvändelse? Bilden av att det främst är i livspusselslivet som livet pågår är svår att ta sig ur. Detsamma gäller föräldraskapet som utgångspunkt för ett utopiskt tänkande. En så allmängiltig vision som Björks kanske borde ha fler sårbarhetens platser? Erfarenheter av det skyddslösa livet finns också hos de som inte har barn.

Språket hos Björk är något gott och gemenskapande till sin natur, dess våldsamma och uteslutande sida tycks endast vara kapitalismens verk. Hon försäkrar visserligen att ”mänsklighet” är något som konstrueras, men det hindrar inte att delar av det sårbara livet skrivs ut ur blickfånget. Jag värjer mig ibland för hennes starka vi. Feminismen är hatad, det finns en galopperande farsot som kallas verklighetens folk och som gör intrång överallt med anspråk på gubbvälde i form av ”det bara är så, punkt”. Trots att tillståndet är akut, eller just därför, har feminister inte råd med ett oproblematiserat vi.

Men ”Lyckliga i alla sina dagar” är ett nödvändigt och välkommet sabotage på drömfabriken. Det är en vredens och förtvivlans bok, men det är också en hoppets bok. Den skriver utopin tillbaka in i läsarens hjärta, den påminner om vad som är värt att försvara. Det sköra, älskande och utopiska livet. Myrstegslivet.

Nina Björk är medarbetare på DN Kultur och recenseras därför av Elisabeth Hjorth, kritiker på SvD.