Är det befängt att beskriva ett helt decennium i en bok? Redaktörerna Anders Rydell och Tobias Nielsén gör ändå ett försök, och de gör det genom att låta antologin ”Noll Noll. Decenniet som förändrade världen” handla mestadels om kultur, i vid bemärkelse. I boken har femton skribenter författat var sitt kapitel om var sitt område; ekonomi, mat, internet, mode, politik, musik, fantasy, USA, tv, fotboll, kropp & själ, litteratur, design, kändiskultur samt familj. Det är kapitel om svenska företeelser, sånär som på texten om USA, sedda genom svenska ögon. Stockholmska, till och med. Avgörande globala nollnolltalsskeenden – pandemierna, terrorn, krigen, katastroferna eller klimathoten – får man läsa om någon annanstans.
Mycket i ”Noll noll” är positiva och ofta rätt imponerade bilder av utvecklingen – det nya årtusendets första decennium var oerhört nytt. Och kanske förändrades mer i våra livs-, arbets- och mediemönster under just de här tio åren.
Författarna har ambitiöst tagit sig an sina ämnen, de är pålästa och välgooglade. Och det är med ”Noll noll” som med alla antologier – somligt är bra, annat mindre bra. Vissa texter är stringenta, andra aningen babbliga och slarviga. Till det senare hör tyvärr också korrekturläsningen, många kapitel innehåller onödiga hack i läsupplevelsen, och till och med skribentnamn har i omslagsfliken stavats fel. Lite tråkigt men inte avgörande. Mer besvärande är att några av de medverkande fortfarande var skolbarn när nollnolltalet inleddes, vilket skapar vissa problem i att ta till sig deras tvärsäkra analyser av sakernas tidigare tillstånd och utvecklingen fram till nu. Hur korrekta bedömningar de än må ha gjort. I sin helhet överväger dock det goda, ”Noll noll” kanske inte rakt igenom är objektivt sann, men alltid intressant.
Det finns några utropstecken som reser sig högre än andra. Annina Rabes kapitel ”Pretto chic”, om 00-talets litteratur, bildning, skrivande, och det utvidgade romanbegreppet, är mitt i prick. Och Kjell Häglunds tjurrusande, rasande uppgörelse med decenniets design- och heminredningstrend, och med sig själv, i kapitlet ”Känd från tv!”, är som en lång buffé med tusen starka såser.
Ytterligare ett par skribenter är personer vilka jag har haft en arbetsrelation till, varför dessa inte kan nämnas här. Det vore annars ett givet ämne i en bok om 00-talet – decenniet då konsensus och konformism grep omkring sig i kultur- och nöjesmedierna och oberoendet och självständigheten intog en blygsammare ställning.
Kanske hade lite för många journalister för många andra journalister bland vännerna i telefonboken och på sin Facebooksida – journalister som också skrev böcker, gjorde skivor, filmer eller tevemanus – kanske är detta helt enkelt ett för litet land för anständiga avstånd mellan grupper av medie- eller kulturproducenter. Effekten, i alla fall risken, blev att antingen skrevs om något som man hade en lite för nära relation till, eller också skrevs inget alls, i integritetens namn. Frågor om den egentliga orsaken till såväl devota hyllningar som brutala sågningar, eller kort och gott tystnad, kunde resas inte bara en gång. Och detta parallellt med att medierna på 00-talet växte sig vidare och mer fragmentiserade än någonsin.
Björn af Kleen är något viktigt på spåret när han i bokens sociologiskt mest intressanta kapitel, ”Kändiskultur”, beskriver Stureplan som ett bytorg med sina egna lokalprofiler och byfånar, enligt klassiska småstadsschabloner. Man kan med fördel sätta likhetstecken mellan Stureplan – bland annat journalisters våta dröm om hemsnickrad elegans och glamour – och huvudstadens medier, framför allt dem med prefixet nöje. Och därmed småstaden.
För är det några som har dominerat nöjesmedierna på nollnolltalet så är det just lantisarna. Inte nödvändigtvis i en strikt geografisk mening, men flertalet av oss som verkar här präglas av en uppväxt i namnlöshet och bitter obemärkthet, ett liv i periferin; familjens, kvarterets, skolgårdens, korvkioskköns – eller rikets. Vi var inte de trygga snygga gitarristerna vid lägerskolans eld, eller de nonchalanta hästtjejerna som samlade beundrare på rad. Vi var de okyssta, de fumliga. Lantisarna. Och vi ville inåt, framåt, uppåt, till centrum.
Den Stora Inflyttningen till huvudstadens kultur- och nöjesmedier hade skett i huvudsak på 1990-talet – några nybyggare slog sig ned redan för ofattbart länge sedan, på 1980-talet – men oavsett när vi kom, och oavsett om det var från Skövde, Ronneby, Grums eller avbytarbänken i IFK Täby, fann vi i medierna den röst och den position som hade förvägrats oss i skuggan där hemma. Vi hade vänt på maktpyramiden och talade om för förvånade infödda hur Stockholm fungerade, vilka koder som gällde, vem som var rätt, vad som var fel.
Och det var på 00-talet denna position skulle försvaras. Nätverk byggdes i rasande fart, relationer upprättades, kompisklubbar bildades, och precis som på skolgården, på förorts- eller bytorget, präglades huvudstadsmediernas interna moral av pennalism. Att göra bort sig var det värsta som kunde ske, närhelst någon stackars skeptiker ifrågasatte en etablerad sanning – eller smak – mobiliserades blixtsnabbt klungor av krypskyttar som gjorde mos av den misshagliga.
Det må låta nattsvart, men fördelarna är många. I-själen-lantisar kan nämligen aldrig kosta på sig att vara blasé. Därför kom också utvecklingen på många områden att gå fortare just här och just under 00-talet. Alla revanschister från periferin behövde ständigt fler klubbar att samlas inom, och fler kanaler att befästa positionen genom. Den fysiska nöjesvärlden såväl som medierna som beskrev den, de digitala och sociala medierna, kanske hela den gryende urbaniteten, skulle sannolikt inte ha vuxit lika fort utan denna inflyttning.
”En jävla massa bönder”, kunde stockholmska fotbollsklackar skandera på 1980-talet – medan dessa fortfarande bestod av stockholmare.
Jo, men vilka skulle annars skriva en bok om femton ämnens utveckling på 00-talet? Lägereldsgitarristerna?