Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Bokrecensioner

Nya Millennium är skicklig och respektfull

Foto: Beatrice Lundborg.

Johan Svedjedal recenserar David Lagercrantz ”Det som inte dödar oss”.

Deckare

David Lagercrantz

”Det som inte dödar oss”

Norstedts

Produkten har landat. Efter månader av reklam och strategiskt företagsberättande är den här. Det är inte nödvändigtvis en stor dag för mänskligheten – men rimligen för Norstedts förlag och för David Lagercrantz. Debatten har rasat. Men det som inte dödar dem gör dem starkare. Den mediala cirkusen har varit sådan att händelsen faktiskt har varit svår att urskilja. Visst, det gäller en uppföljare till Stieg Larssons fenomenala bästsäljare Millenniumtrilogin (förlaget har missat få chanser att nämna hur många exemplar som har sålts runtom i världen). Och visst, det gäller debatten om det smakliga i att skriva sådana uppföljare. Med all respekt för de starka känslorna och åsikterna har jag svårt att principiellt uppröras över själva idén om en fjärde del. Uppföljare skrivs ständigt, både inom underhållningslitteraturen och inom kvalitetslitteraturen (ett aktuellt exempel är Johanna Nilssons fortsättning på Karin Boyes ”Kallocain”). Här görs det i samförstånd med rättighetssinnehavarna. Och det sker med respekt för Larssons diktade värld, till och med kärlek till den – även om det vore naivt att tro annat än att tanken på publikens efterfrågan har varit en faktor. Vad det gäller är till sist hur väl berättelsen fungerar.

Mer intressant i larmet kring boken är då hur David Lagercrantz har kommit att lanseras som en litterär megakändis. Som författare har han gjort till sin specialitet att intill självutplåning gå in i andra – som spökskrivare till Zlatan, som fortsättare av Stieg Larssons romansvit. Hans hållning närmar sig en klassisk reporterroll, överflyttad till böckernas värld. Inte undra på att reportrarna runtom i landets tidningar älskar honom och ofta har gått i de fällor som marknadsförarna har lagt ut: den litteratursociolog som framöver vill studera fenomenet textreklam i fallet Millennium 4 kommer att ha kul. Traditionellt höll sig sådana författare i bakgrunden: spökskrivare har varit ett notoriskt svårfångat släkte. David Lagercrantz representerar dock en ny typ av författarkändis: en litterär skådespelare som har muterat till marknadsförare, estradör och eget varumärke. I hans nya bok, ”Det som inte dödar oss”, är själva namnet Stieg Larsson följaktligen synnerligen nedtonat. Istället är det författarnamnet David Lagercrantz och varumärket Millennium som lyfts fram, ungefär som om Larsson och Lagercrantz har fullföljt ett gemensamt uppdrag att berätta om samma värld. I bakgrunden anas starka marknadskrafter, i förgrunden finns en utmattad författare i en situation där det är omöjligt att tillfredsställa alla. Var diskret och du gömmer dig, framträd och du säljer dig.

Som Millenniumförfattare spänner Lagercrantz från det adekvata till det skickliga. Han är väl påläst i de tre första delarna av romansviten, och läsaren känner igen sig – inte bara hos Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander och i samhällskritiken utan också i andra väsentliga delar av berättelsens DNA. Också här poängteras att det är kallt i Sverige på vintern (exotiskt för utländska läsare!), också här finns åtskilliga varunamn och allusioner på Astrid Lindgren. Kaffet flödar, piercingarna sitter där de ska, berättelsen inleds med att en person förmedlar ett uppdrag till Blomkvist från en säreget framgångsrik men hemlighetsfull uppdragsgivare. Och då har jag inte ens nämnt näringsställena på Söder, redaktionsinteriörerna från Millennium, hackerattackerna, misshandeln av kvinnor, hämnden på misshandlarna, jakterna och eldstriderna – inte heller metoden att saxa händelseförlopp med varandra, allt i kapitel rubricerade med aktuellt datum.

Alla uppföljare kräver utveckling, och Lagercrantz har skördat en del av det Stieg Larsson planterade. En ny bekantskap är Lisbeth Salanders tidigare nästan osynliga tvillingsyster Camilla (omnämnd hos Larsson) – en ondsint femme fatale som inte skulle ha skämts för sig i en James Bond-film. Lagercrantz har också delvis dubblerat Larssons mest minnesvärda huvudperson. Lisbeth Salander är ett ungt geni med attitydproblem, lika begåvad på datorer som på matematik och schack. Lagercrantz introducerar nu dels matte- och datasnillet Frans Balder (som för tydlighetens skull har ett schackrutigt golv), dels dennes autistiske son August, som visar sig ha formidabel matematisk begåvning – bägge dessutom med tydliga attitydproblem, om än inte Salanders avancerade kunskaper i kampsport. Ibland är det som att läsa Stieg Larsson med stora slevar extra allt.

LagercrantzFoto: Beatrice Lundborg

Intrigen då? Efter en trög upptakt (välkommen tillbaka till Larsson-land) utvecklas en berättelse om organiserad brottslighet, ryska maffian, amerikansk datorövervakning, företagshemligheter och artificiell intelligens. Jämsides finns berättelsen om medielandskapets förflackning och hur Millennium malträteras av en mäktig norsk mediekoncern – den sedvanliga jätten Gluff-Gluff, styrd av korttänkta räknenissar. (Men gissa vem som räddar tidskriften med en sensationell grävande artikel?) Lagercrantz vet sedan att dra upp tempot till ett avslutande crescendo av våldsamheter och Salanderska hjältedåd, även om han innan dess har en tendens att väl länge vältra sig i matematiska utläggningar när Salander och den autistiske August knäcker krypterade koder. Läsaren påminns in i minsta primtal om att Lagercrantz tidigare har skrivit en roman om matematikern och kryptoanalytikern Alan Turing. Ibland är det medryckande, ibland trögt. Somliga sidor får en att känna sig född för att läsa denna roman, andra får en snarare att ångra att just den nedkomsten ägde rum.

Stilistiskt satsar Lagercrantz på det drivande och avskalade, även om han ibland har glömt att koppla in klichélarmet (min favorit är: ”sitter i samma båt som en del riktigt fula fiskar”). Han kanske inte har så mycket en personlig stil som en svada, men den är effektiv och enhetlig, även om en del anglicismer irriterar. Han försöker inte imitera Stieg Larsson, utan skriver snarare enligt genrelitteraturens konventioner. Och han planterar förstås åtskilliga nyttigheter för framtida uppföljare.

Man kunde pröva hypotesen att den svenska deckarboomen har inneburit att den svenska kriminalfiktionen delvis har absorberat det som en gång kallades medelklassrealism, vardagsskildringar som innefattar gräl om dagislämningar, vantrivsel på jobbet och i äktenskapet, ekonomiska bekymmer, vaga funderingar om träningsvanor och nya inredningsstilar. Så inte här. Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist är av hårdare material – och är förresten nöjda med sina attraktiva lägenheter på Söder. Det här är ogenerad pang-pang, vare sig det gäller ninjafeminister eller skjutjärnsreportrar. Också i övrigt är Lagercrantz ungefär lika hemma bland klichéer som Larsson: här finns lite Rain Man, lite Julian Assange, en alkoholiserad kändisskådis. Och så förstås mycket hackerkultur. Ett rejält elavbrott skulle ha ödelagt stora delar av intrigen i denna roman.

Salig Dumbom beklagade en gång kräftorna som dör levande. Han kunde också ha frågat sig om den här boken hade varit en världsnyhet om den inte hade varit en världsnyhet. Just det – bara en dumbom kunde ställa den frågan. Inget hallå av dagens dignitet skulle ha utbrutit kring romanen om inte Stieg Larssons romaner hade funnits, lika litet som coverbandet säljer biljetter utan ett tidigare originalband. Stieg Larssons världsframgångar tog tid och krävde en del nästan slumpartade händelser, men de är nu ett faktum och väcker krav på mer – nya filmer, nya uppföljare. Stieg Larsson har redan gjort bokmarknadshistoria och kan kanske göra det igen – som den förste svenske författare som har skapat en transnationell marknad för postuma uppföljare till sina verk. Nu har David Lagercrantz faktiskt visat att han kan delta där med omsorg och respekt.

Foto: Nordstedts

Foto: Nordstedts