Just som babylyckan ute på Haga log i kapp med septembersolen och hårt prövade rojalister äntligen blickade framåt efter alla kunga- skandaler damp Scoop ner med ett fylligt nummer på temat kungagräv.

Scoop, som är en tidskrift för grävande journalister, inleder effektfullt med siffrorna 460430–0014. Kungens personnummer, framgrävt efter mycket möda. Hur skyddad är statschefen från den offentlighetsprincip som gäller den övriga statsmakten?

Men de magiska fyra sista siffrorna är egentligen det enda nya i numret som snarare är en antologi med de senaste årens texter om kungahuset: om Carl XVI Gustafs relation till näringslivet och aktieinnehav, om Sil­vias pappas nazistkopplingar, Thomas Sjöbergs efterord till pocketupplagan av ”Den motvillige monarken”, utdrag ur Nuri Kinos bok ”Den svenske gudfadern” och förstås, kronan på verket, Tomas Bengtssons banbrytande och fullständigt iskalla TT-intervju från i våras. Precis som Aftonbladets Jan Helin påpekar har den tidigare kungajournalistiken genomgått en häpnadsväckande förändring – en glasvägg har rasat i det svenska offentliga samtalet.

Eller – är det verkligen så enkelt? Ett av reportagen slår mig som en knytnäve i ansiktet: en kort text från Pockettidningen R, nummer 4, 1977. Tidningen hade temat ”Horor och herrar” och innehöll bland annat en artikel som nu återges, och som sakligt och nyktert berättar om hur den unge kungen träffar prostituerade under ett pr-besök i USA strax före sitt giftermål med Silvia.

Jo, exakt så står det. I den medföljande intervjun med dåvarande redaktören Stig Edling berättas att det var UD som läckte uppgifterna. Statstjänstemännen var trötta på att ”fixa horor till kungen var han än var”, och hoppades att en publicering skulle få stopp på oskicket.

Ingen från hovet ska ha kommenterat eller dementerat artikeln när det begav sig. Det var locket på, storm i pressen under en vecka, och sedan … ja. Vad ska man göra?

En avgrund öppnar sig när jag läser. Varför har det dröjt 34 år, en halv livstid, innan någon börjar prata om det här?

Senare i numret av Scoop, utanför temablocket, finns en intervju med Elisabeth Åsbrink, där hon berättar om sitt Kampradgrävande. Det slår mig hur likartad dramaturgin kring monarken och möbelkungen är. I båda fallen spöken från det förflutna, nazistsympatier och utnyttjande av kvinnor som varit kända och dokumenterade men av olika skäl omöjliga att skriva om. Så plötsligt drevet, med en energi som kraftsamlat i årtionden och nu får sitt utlopp. Tidsandan hinner ikapp dem, som en tsunami av förakt, och plötsligt flyger skiten in i fläkten och det är payback time. De står där ensamma inför en försenad domstol, möjligen flankerade av lakejer som uppskrämt och svettläppat muttrar att det här för det första inte är något att skriva om, för det andra inte är sant, för det tredje något som alla redan känner till.

Och det får mig att undra: Vilka glasväggar, vilka fördämningar har ännu inte brustit omkring oss? Vilka skandaler ligger och ruvar i öppen dager, väntande på att få hemsöka oss den dag då vi minst anar det?

Jag vet inte svaret, bara att dagen kommer. Långt efter att vi vänt blad och gått vidare.

Tidsandan har hunnit ikapp kungen.