Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Obligatorisk läsning om våldtäkt och brotten vi blundar för

Katarina Wennstam är på hemmaplan i sin sjunde deckare.
Katarina Wennstam är på hemmaplan i sin sjunde deckare.

Katarina Wennstam berättar om våldtäkt i sin sjunde deckare. ”Skymningsflickan” är obligatorisk läsning, tycker DN:s Lotta Olsson.

Deckare

Katarina Wennstam

”Skymningsflickan”

Albert Bonniers förlag

Ett ylande skrik väcker grannarna i bostadsrättsföreningen. Som vanligt. Den unga kvinnan skriker nätterna igenom, grannfamiljen står inte ut.

Längre upp i huset bor en frånskild och sjukskriven kriminalkommissarie, Charlotta Lugn, som börjar undra varför kvinnan skriker. Charlotta Lugn har en egen ångest att mota bort efter ett begånget tjänstefel, och all tid i världen att engagera sig i någon annan. Allt gungar i hennes liv.

Katarina Wennstam berättar om våldtäkt i sin sjunde deckare och är på hemmaplan: det finns få brott hon är så inläst på. Hon har varit kriminalreporter och debuterade som författare med faktaboken ”Flickan och skulden” 2002, en kunnig bok som ändrat såväl synen på offrets skuld som på vem som begår våldtäkter. (Det är sällan kvinnor blir överfallna av någon som de inte känner.)

I ”Skymningsflickan” går berättelsen nästan av sig själv, om tonårsflickor som chattar med trevliga killar på nätet, flickor som blir fulla på fester. Flickor som gör sådant som är självklart i ungdomskulturen, men som drabbas av katastrofer.

Katarina Wennstam berättar om de bråddjupa konsekvenserna för alla inblandade, för flickorna, för deras vänner, för familjerna. Om bortförklaringar och missuppfattningar, om hur lätt det är att, fortfarande!, skylla på flickorna. Om de otäckaste brottslingarna, de vuxna och etablerade som lever ett gediget medelklassliv och bara har en fasansfull liten hobby i hemlighet. Dr Jekyll och mr Hyde i verkligheten.

Det kan låta som en konstruktion för att göra boken mer oförutsägbar, men det är svårt att ifrågasätta Wennstams slutsatser; hon är alltid väl påläst på såväl rättsfall som statistik.

Jag är beredd att anbefalla ”Skymningsflickan” som obligatorisk läsning – för tonåringar, tänkte jag först, för boken skulle lätt kunna etiketteras som crossoverlitteratur, lämplig även för ungdomar. Men egentligen önskar jag att alla läste den, för den handlar om oss, om vårt samhälle och brotten vi blundar för när de kommer för nära.

Dessutom är det (förstås!) en bok som är osedvanligt svår att lägga ifrån sig, så svår att jag nästan blir arg. Ska ett sådant ämne vara så här lättläst, så spännande underhållning? ”Skymningsflickan” skulle bli en utmärkt tv-serie om svenskt medelklassliv i dag.

Och om det kväljande mörkret som när som helst kan sluka vem som helst.