Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Ola Larsmo: Swede Hollow

Foto: Nicklas Thegerstrom

”Swede Hollow” är ett lågmält och innerligt porträtt av svenskarna i den nya världens slum – och en bekräftelse på romanens styrka som konstform, skriver Jens Liljestrand.

Roman

Ola Larsmo

”Swede Hollow”

Albert Bonniers förlag

Foto: ”I hemorten är deras namn glömda och deras utvandrings äventyr skall snart ingå i sagan och legenden.” 

Redan i prologen till ”Utvandrarna” (1949) satte Vilhelm Moberg tonen. Emigranterna var förlorade, kvar fanns bara fantomsmärtorna från en oersättlig del av befolkningskroppen; i en annan bok kallade han dem för ”Den okända släkten”.

Men vad hände med de svenskar som inte, likt Karl Oskar, med egna händer bröt mark vid ”The Frontier”? Som inte tillhörde de stolta pionjärer som grundlade svenskbygderna, i dag populära turistmål för de som söker hembygden i det främmande? De vars livsöden varken blev saga eller legend utan i stället smälte samman med den gråa historien om den fattiga allmogens folkvandring in till staden under industrialismens 1800-tal, en historia om klass, rasism och det som Fredrik Reinfeldt med ett bevingat ord beskrev som utanförskap.

Ola Larsmos storartade DN-reportage om Swede Hollow, svenskslummen i St Paul, slog ner som en bomb i migrationsdebatten när det publicerades 2013. Här fanns den, i dubbel mening, ”okända släkten” – svenskar som inte bara övergivit hemlandet utan dessutom levt i nya världen som föraktade och bespottade parior, förpassade till en illaluktande misär. De som inte fått några stulna jordbruksmarker för småpengar av den amerikanska staten, utan tvärtom slagit upp sina usla brädskjul för en markplätt som de hyrde för en och en halv dollar i månaden, med risken att när som helst vräkas.

Främmande, fattiga och rättslösa i en grop i marken. Bättre än så kan knappast blondskallarnas tillvaro längst ner på samhällsstegen sammanfattas.

Om inte Larsmo själv redan hade redovisat sitt material, hade romanen ”Swede Hollow” varit en litterär sensation. Nu blir den något annat: en lågmäld och innerlig skildring av utvandringens pris, ett respektfullt försök att ge de bortglömda och ur det kollektiva minnet förträngda svenskarna i Swede Hollow en röst.

I centrum står makarna Gustaf och Anna Klar från Örebro, som 1897 tvingas emigrera med sina tre barn efter att Gustaf knivhuggit förmannen på sin skofabrik. På fartyget från Göteborg till New York träffar de andra svenskar, som på oklara grunder har valt Minnesota och St Paul som slutdestination. Efter några månader av nöd och isolering på Manhattan följer Klars efter – inte för att de vet vad som väntar, utan för att ingen har någon bättre idé. Så hamnar de i Swede Hollow, en soptipp i en ravin nedanför banvallen. Och fortsätter sina liv. Planlöst, hjälplöst. En dag i taget.

Åtminstone sedan 1990-talet har Mobergs romaner använts som argument i migrationsdebatten, något som också har gett ekon i teateruppsättningar av Farnaz Arbabi och Mats Ek. Analogin har alltid skavt i mina öron, eftersom de starkt idealiserade Karl Oskar och Kristina har mycket lite gemensamt med dagens flyktingar; med nöd och näppe skulle de rymmas i en naiv liberal fantasi om att bussa ut ”dem” till Norrlands inland och låta ”dem” hanka sig fram så gott de kan.

Swede Hollow är en långt bättre referenspunkt, vilket Ola Larsmo förstås är väl medveten om. Över nästan varje sida ligger Tensta och Rosengård som ett införstått filter. Här vimlar det av svenskar som stjäl, tigger och låter sina barn skolka från skolan. Svenskar som bråkar och väsnas, som tar de underbetalda och livsfarliga skitjobben ingen annan vill ha. Svenskarna som har släpat med sig sin lutheranska hederskultur och sina blodiga vendettor hemifrån, som aldrig lär sig tala något annat än stapplande blatte-engelska och låter sig exploateras till och med av sina landsmän. Här är en hel roman befolkad av – för att än en gång citera Reinfeldt – etniska svenskar mitt i livet som trots detta lever på samhällets absoluta botten.

Egentligen är jämförelsen med Mobergs utvandrarserie orättvis mot båda författarna, snarare borde man läsa ”Swede Hollow” vid sidan av Per Anders Fogelströms Stockholmsromaner. Liksom i Fogelströms prosaiska söderkåkar finns här både skoningslös tragik och glimtar av hopp, här finns de som raserar och splittrar och de som försöker bygga upp och hålla samman. Här finns den driftiga Inga från västkusten som blir svenskkolonins ledare, den uppåtsträvande Ellen, som lär sig skriva maskin och tar sig upp till Gatan, den riktningslösa Elisabet, som låter sig uppslukas av Dalen.

Ola Larsmo har skrivit en lysande och gripande roman. Visserligen önskar jag att han oftare hade vågat lägga undan journalist- och historikerrollen och låta fantasin ta över; här finns en iver att redovisa historiska fakta som ibland får romanen att kännas föreläsning. En avstickare till Duluth 1920 tycks ha som enda funktion att låta en av huvudpersonerna bevittna en (historiskt dokumenterad) lynchning, ett lite knöligt sätt att förmedla den förvisso viktiga kunskapen att även det rasistiska våldet är en del av den svenskamerikanska erfarenheten.

I gengäld finns hans styrka i personporträtten, inte minst i tystnaden, i det outtalade eller outsägliga. Han har en absolut solidaritet med sina romanfigurer som får oss att känna oron, tristessen, ontet i magen. Sorgen över Carl, Gustaf och Annas son som insjuknar på Atlanten och aldrig slutar hosta, dröjer sig kvar i romanen och blir till min egen sorg, skammen blir min skam, vanmakten min, kölden, hungern, revanschlusten min.

”Swede Hollow” är ännu en bekräftelse på romanens styrka som konstform, hur den drabbar och förändrar genom att låta oss tänka andra människors tankar. Efter avslutad läsning ser man familjen Klar överallt, eftersom den historia som Ola Larsmo har grävt och vävt fram ur ravinens numera igenvuxna anonymitet inte är amerikansk eller svensk, inte dåtida eller samtida, utan tidlös och allmänmänsklig. Den historia han skriver börjar ständigt om. Människor sliter och strävar, resignerar och överlever, släpps in och lämnas utanför.

Swede Hollow tar aldrig slut. Vi är kvar, kommer alltid vara där, tillsammans.

Roman

Ola Larsmo

”Swede Hollow”

Albert Bonniers förlag