Vi har mött dem tidigare i böckernas värld. De bär namn som Den enfaldige mördaren eller Dykungens dotter. Det rör sig om personer i utkanten av den sociala kommersen, mobbade för att de inte passar in i mallade existensformer, men hemligen fruktade därför att de står det liv närmare som skrivs med stor bokstav.
Nu sällar sig Anders och Anna till litteraturens särlingar. De förekommer i ”Änglarna”, den roman med vilken Ola Nilsson fogar andra delen till sin trilogi om bylivet i norrländska inlandet. I första delen, ”Hundarna” från 2010, skildrades en handfull ungdomar mellan våld och välsignelse. Även den nya boken utspelar sig där någonstans, mellan det onda och det nödvändiga. På 175 glest satta men förtätade sidor tecknas porträttet av två vinddrivna existenser, lika själfulla som hudlösa.
Anders kan allt om motorer, fast förstår sig inte på människor. Efter de infernaliska skolåren håller han sig till verkstaden. Momentnycklarna är trogna på ett sätt som folk aldrig kan vara. ”Ensam och suverän” i sin Volvo är han oåtkomlig. Denne enfaldige mekaniker säger inte mycket och förväntar sig ingenting. Livet består av rutiner. Men en dag talar Lisa på grillköket med honom, och dramat kan ta sin början.
Anna tillhör byns överbyggnad. Familjen Kempe har blivit rik på att köpa upp småskog av traktens bönder. När enda dottern föds är man dock på dekis. Pappan gick över gränsen och byggde en paviljong där han ägnade sig åt kärlek av det förment grekiska slaget, mamman hänger sig kort senare. Trots feta bankkonton blir familjen paria. När även farmodern dör sjunger dottern psalm 572 och undfår plötsligt livets mening. Hädanefter ser hon ”skönhet överallt” och förbarmar sig över männen i trakten utan att förstå att alla inte vill henne väl.
Om Anders räddar sig genom att sätta gränser, sätter Anna inga alls. Han tiger, hon pladdrar. Han dräper och hamnar på kåken, hon är allom lovligt byte. Medan han vägrar att smaka en droppe, tänker hon på sina alkoholiska minnesförluster ”som tidsperioder av hemliga handlingar”. Kort sagt: de är varandras motsatser. Den ene mördande, den andra förlåtande. Men som norrländska änglar syskon i själen.
Nilsson skriver med fin känsla för de mekanismer som skapar undertryck i existensen. Eller som det heter om Anders: ”När han drog det sista varvet gick hans nerver hela vägen ner genom hylsnyckeln i packningen och han stannade precis innan det gjorde ont.”
Visserligen rör sig storyn fram och tillbaka i kronologin, men det sker nog för att visa att de sista skola bli de första. Där Hans Alfredson och Birgitta Trotzig skapade en episk undervegetation åt sina huvudpersoner – den enfaldige Sven med yxan i näven, den värnlösa Mojan som hanteras som vore hon dy – väljer Nilsson dock motsatt väg. Stilen är karg, romanen snarast en konturskarp novell, vilket får det symboliska att gå i dagen. Trots fylla och Ica-parkeringar skall Bibeln uppdateras. Det är väl osäkert om det helt lyckas. Men en text trimmad som den finaste Sachsmotor är gott nog.