Det händer att man drabbas av överhetsperspektivet när man läser glesbygdsskildringar. Det ligger i sakens natur. En författare styr och ställer med sina fiktiva bybor över deras huvuden; sållar fram pikanta detaljer och riktar ljuset mot det särpräglande. Författaren själv är ofta utflyttad.

Men så finns det författare som Ola Nilsson, som ger intryck av att följa sina gestalter i spåren i stället för att gå före och med manus i handen peka ut vart de skall gå. Redan i debuten, berättelsesamlingen ”Prosa åren 1995–2005”, skrev han fram ostyriga personer som nyckfullt vägrade att följa en hallstämplad glesbygdsdramaturgi med moralistisk knorr. Jag minns dem fortfarande, och har stött på detaljer från debuten när jag har läst Nilssons romantrilogi som han nu avslutar med ”Kärleken gömmer minnet”.

Fast trilogi vet jag faktiskt inte om man kan kalla den. Liksom gestalterna i dessa romaner är bångstyriga är också det sammanhållande temat skrangligt. Det skall handla om en ”norrländsk by och dess invånares skilda livsöden”, men med ett par ytterst vaga undantag finns det inga beröringar mellan romanerna. Det känns snarare som om Ola Nilsson har velat skapa en idéby, som han har låtit anpassa sig efter dess egna behov snarare än efter kontinuiteten.

Nej, det är ingen Hedebysvit det här. Snarare har Nilsson skapat löst sammanfogade porträtt av solitära människor med tunga bördor. I den nya romanen är det Arvid, Mirjam och Stefan. De har växt upp i byn, men flyttat till staden och två av dem har gjort karriär inom kultursvängen.

Även staden känns skev och konstig. Man kan köpa whisky i kiosken och röka på krogen.

Den genomgående varpen i Nilssons böcker är – också i ”Kärleken gömmer minnet” – alkoholen. Gunnar Ekelöf har ju diktat att ”Det som är botten i dig är botten också i andra” och för Ola Nilssons malande, olyckliga är det flaskbotten som gäller. Eller kanske närmast det recept på kaffekask som går ut på att man skall lägga en enkrona på botten av en kaffekopp, fylla på kaffe och därefter sprit till dess att kronan syns igen.

Siktdjupet ner i dessa personer är otydligt, men man anar något på botten. En sämre författare skulle försökt precisera det, men Ola Nilsson är ingen sämre författare.

Läser man hela sviten i en följd – ”Hundarna”, ”Änglarna” och ”Kärleken gömmer minnet” – så får man sig till livs en rejäl mängd av fyllor och bakfyllor. Och den djuriska aggressivitet och mänskliga förtvivlan som följer på förgiftningen.

Det är något som måste motas bort, minnen som måste dränkas, men trots att vi får omständigheterna serverade så behåller Nilssons gestalter sina motiv för sig själva.

Vad som skiljer denna tredje bok från de andra är att de tre byborna tänker mer än handlar. De har blivit formulerade i staden. Stefan kan säga till Mirjam. ”Jag kan läsa bort min ångest”: ”Jag kan analysera, läsa oartikulerat, som ett skrik in i den svarta natten mellan pärmarna.”

Hade han kläckt ur sig det på Ica-parkeringen hemma i byn så hade han fått en rejäl smäll av till exempel Nicklas från den första romanen. Med all rätt, kan jag tycka.