Ola Wikander: ”Orden och evigheten”

Ola Wikander har de senaste åren trätt fram i rollen som den glade språkforskaren med böcker som ”I döda språks sällskap” (2006) och ”Ett träd med vida grenar. De indoeuropeiska språkens historia” (2008). Den i dag utkommande ”Orden och evigheten. Tankar om språk, religion och humaniora” har en rätt anspråksfull titel samtidigt som den består av kortare kåserier ur en språkmans vardag, i många fall tidigare tryckta i tidskrifter.

Man kan bli misstänksam, särskilt om man stiftat bekantskap med den populärvetenskapliga pressen och deras allt kortare och flackare texter, men Wikander visar snabbt att han behärskar formen väl. På några sidor har han dykt ner i något akkadiskt dilemma och tar sig upp igen utan att verka särskilt andfådd.

Det är trivsamt i Wikanders sällskap. En något mer pessimistiskt lagd forskare skulle förtvivla över alla gäckande språkfragment som uppträder på halvt utplånade lertavlor, men Wikander verkar se alla svårigheter som möjligheter. Visst är det omöjligt att ta reda på hur orden uttalades, skriver han på ett ställe, men man kan ju alltid försöka. Som läsare kommer man att dela hans tillförsikt och lockas med i resonemangen.

Wikander vurmar för exotiska utdöda språk som hurritiska och hettitiska, men hans egentliga specialitet tycks vara de mer levande av de döda språken – de odöda kanske de kan kallas med en term ur zombielogin – nämligen latin och bibelhebreiska.

En utredning av det senare språkets användning av tempus var för mig både belysande och trösterik. Jag hade trott att dåtid, nutid och framtid var grundläggande kategorier för alla språk och att min egen oförmåga att hålla mig kvar i samma tempus när jag skriver var ett tecken på slapphet i temporalloben. Nu vet jag bättre, jag har bara fått en släng av gammalhebreiska, och det är inget allvarligt, man kan leva med det.

Även levande språk intresserar sig Wikander för – ja, han går så långt att han också skriver ett kapitel om artificiella språk. Det visar sig att sådana uppvisar en nästan lika rik variation som de mänskliga språken i sin uppbyggnad, låt vara att de är ovanligt inriktade på att ge order.

För att ge en bild av hur man pratar med en dator gör han en programmeringssekvens för att koka och äta potatis:

Sätt på vattenkranen
   Upprepa: Häll vatten i kastrull tills kastrullen är full
Stäng av vattenkranen
Ställ kastrullen på kokplattan

Och så vidare. Här är det emellertid något som inte stämmer. Wikander vill först koka upp vattnet och sedan lägga i potatisen; det är litet oortodoxt men fungerar säkert.

Däremot vill jag starkt ifrågasätta det lämpliga i att fylla kastrullen med vatten. Vid kommandot ”Lägg i potatisen” kommer en viss volym vatten att tränga ut, rätt mycket faktiskt. Error skulle vår spis säga, vi har en sådan där induktionsspis som inte vill fungera när den täcks av överskvimpande vatten.

Nå, Ola Wikander har ingenstans utgivit sig för att vara potatisexpert: det här är en bok om språk och – ja, inte det där andra som Aristoteles hade så höga tankar om, verkligheten, men åtminstone religion och humaniora. Han skriver att dessa tre ting alltid har hört ihop för honom och att det är omöjligt att tänka sig det ena utan det andra och det tredje. Han nämner också filosofi.

Det är här vi nalkas bristerna med ”Orden och evigheten”. Analyserna riskerar att bli för snäva om man inte har en klar bild av vilka förhållanden orden syftar på. Det är naturligtvis ingen hemlighet för Wikander att studiet av äldre språk måste ske i samarbete med historiker och arkeologer, men jag skall ge ett mer samtida exempel där jag tycker att han borde ha lyft blicken.

Han är besviken på att den amerikanska filmen ”The Phantom Menace” fick den svenska titeln ”Det mörka hotet” – ”som om lamporna råkat slockna” – och ger sig in på ett resonemang om svenskans beklagliga förkärlek för diskbänksrealism och att det anses fult att ta i för mycket. Visst kan han ha rätt i att det i bildade kretsar förekommer ett stilideal som kan sammanfattas med Margit Abenius ord om Kafka, att han ”talar stilla men i ditt hjärta är det storm”. Det finns nog även amerikaner för vilka ”The Phantom Menace” klingar litet skramlande och tomt.

Jag skulle gärna ha sett att Wikander här använde sig av begreppet domäner, som han nämner på flera andra ställen i boken. ”The Phantom Menace” tillhör en genre som i huvudsak är en amerikansk företeelse. Biografbranschens underlåtenhet att översätta sådana här titlar ger upphov till en domänförlust där man till slut inte accepterar svenskan. Ett liknande domänproblem finns ju inom popmusiken; många svenska artister tycker att deras trallande trivialiteter låter bättre på engelska.

Men den viktigaste förklaringen till engelskans överlägsna klang måste vara rent politisk och ekonomisk, just som vi under tidigare historiska skeden har tyckt om klangen hos franskan och tyskan. Vi får vårt behov av kryperi och krus tillgodosett genom att ge varandra titlar som controller och genom att säga fast food i stället för snabbmat. Wikander nämner begreppet högstatusspråk i en annan essä.

Hur gör då de engelskspråkiga när de vill höja sin status? De har makten men inte alltid härligheten, och alltså tar de sin tillflykt till latinet. Tyvärr är de inte så insatta i dess grammatik, konstaterar Ola Wikander. Och där har vi vårt kulturella bryderi igen: de obildade blir imponerade, och de bildade ruskar på huvudet.