Många deckardebutanter lägger man undan med en förhoppning om att nästa bok ska bli bättre. Så är det inte med Olle Lönnaeus: om han kan fortsätta hålla samma nivå som i denna debut så har vi fått en mycket bra ny deckarförfattare.

”Det som ska sonas” berättar om frilansjournalisten Konrad, vars liv fallit samman efter det att han var med om ett gisslandrama i Bagdad. Men hans äventyrliga yrkesliv är bara en snabbt skissad bakgrund; i början av boken får han ett dödsbud och åker till det sävliga lilla Tomelilla. Hans adoptivföräldrar, Herman och Signe, har blivit mördade.

Konrad lämnade hemmet och barndomen tidigt, och av goda – eller snarare onda – skäl. Nu återvänder han för första gången som vuxen och påminns om allt som hände då, och som ännu inte är uppklarat. Det är en sliten litterär kliché, men Olle Lönnaeus berättar den så bra att den blir ny igen.

Han fångar kontrasten mellan nu och då i skarpa ögonblicksbilder, mellan barndomens kränkningar och den vuxna självkänslan som aldrig skulle acceptera det som ett barn måste stå ut med. Vem var Konrad då? Vem har han blivit? Vad blev det av de andra, de som finns kvar? Vad är fortfarande outhärdligt?

Deckargåtan är drivkraften i Konrads efterforskningar. Morden är obegripliga, adoptivföräldrarna var förskrämda och snälla medlemmar av en frikyrka. Men bakom de morden finns ett annat och svårare försvinnande. Konrads mamma, polska Agnieszka, försvann när han var sju år. Måste ha övergett sonen, var myndigheternas konklusion den gången, och den sanning som Konrad levt med.

Olle Lönnaeus beskriver den dåtida småstadsidyllen så att man sätter den i halsen, och drar tydliga linjer till dagens Sverige. Sextio- och sjuttiotalet är inte så länge sedan. Många av dem som levde då lever fortfarande och har sina åsikter kvar.