Hur berättar man om ett samhälle som inte hänger ihop? Hur skriver man efter att allt har gått sönder? Detta är frågor på liv och död för Nigerias yngre författare. Chimamanda Adichie valde i ”En halv gul sol” att fokusera på Biafrakriget på 60-talet, Nigerias genom tiderna mest förödande konflikt. Därmed skrev hon paradoxalt nog samman nationen igen. Krig må vara ett helvete, men dess episka kvaliteter gör det möjligt att hålla fast vid stora berättelser.
Helon Habila gick i sin debut ”I väntan på en ängel” plågsamt nära 90-talets sammanbrott under diktatorn Abacha, men gjorde något helt annat med roman nummer två, ”Measuring Time”, som var en meditativ historia förlagd till norra Nigeria.
Både Adichie och Habila har på sina olika sätt försökt ärerädda förhoppningen om ett rättvisare Nigeria. Icke så Chris Abani. I hans genombrottsroman ”Graceland” från 2004 är maktordningen rutten från början till slut: i det patriarkala hemmet, inom nationen, och på global nivå.
Abanis huvudperson, tonåringen Elvis, lär sig den hårda vägen att makten är som regnet. Man blir dränkt om man inte skyddar sig. Ändå är det ingen cynisk roman. Elvis blir aldrig förhärdad, bara mer erfaren. Det är denna paradoxala försonlighet som gör ”Graceland” så minnesvärd. Att den nu kommer ut på svenska genom det lilla förlaget Celanders försorg är en begivenhet. Läs och lyssna in dess helt egna tonläge som sätter sig redan i första kapitlet. Och fortsätt gärna med Abanis intensiva kortroman ”Abigails liv”, som kom på svenska i fjol.
”Gracelands” motor är Elvis sorg över den döde modern och hatet mot den försupne fadern. För att komma hemifrån och hålla liv i sin dröm om att bli dansare sminkar han sig vit och utför – just det – Elvisimitationer på stranden inför likgiltiga turister. Hemmavid läser han Rilkes ”Brev till en ung poet” och bläddrar i mammans kvarlämnade receptsamling för att minnas vem hon var.
Det är när han blir vän med Redemption och Tiggarkungen som tillvaron får lite stadga. Men det är också jobben som Redemption fixar åt Elvis – som att tillverka kapslar med kokain som ska sväljas av kurirer – som gradvis leder honom ner i avgrunden.
Abani är ingen intrigförfattare. Romanen byggs i stället upp av nästan självbärande scener, framskrivna med enastående åskådlighet. En danslektion där läraren fäster träkors i ryggen på de dansande för att de i valsen ska få en europeiskt stel hållning. En mobb som bränner en misstänkt tjuv. Ett besök på en marknad där Elvis mitt bland kläder och elektronik fastnar för de populära skrifterna kända som ”Onitsha market literature”.
Berättandet öppnar sig på detta vis för slumpens verkningar, och i växlingen mellan ömsint komik och de mest fasansfulla scener hinner läsaren inte värja sig. Men trots att det fruktansvärda händer gång på gång går världen inte under. Våldet bara ingår i ett liv som lika gärna, under lite andra omständigheter, hade kunnat vara mitt. Att jag alls kan formulera mig så säger en del om litteraturens möjligheter och desto mer om Abani.
Genom Moroka, slumstadsdelen i Lagos där Elvis lever, kommer vi tätt inpå en erfarenhet som hundra välmenande artiklar om ”fattigdomen i världen” aldrig kan förmedla. Tryckande hetta, ett gytter av skjul i ett träskområde, gångplank lagda på leran, motorvägsöverfarter. ”Hur kunde en plats vara så ful och våldsam och ändå vacker på samma gång?” frågar sig Elvis. Hur blir man en hel människa på en sådan plats? frågar jag mig. Svaret är: Genom minnen och drömmar.
Minnena har med Elvis mamma att göra, men handlar också mer allmänt om igbofolkets historia. De får objektiv gestalt i romanen genom återkommande utdrag ur mammans kokbok samt redogörelser för den urgamla ceremonin att ”dela kolanöten”.
Drömmarna närs däremot av populärkulturen: highlife och reggae, Bollywood och Hollywood. Särskilt det sistnämnda. Samtalen som Elvis och hans kompisar för om den ständigt upprepade konflikten mellan ”John Wayne” – som kan men inte behöver utläsas som den egentlige John Wayne – och ”Skådis” är oförglömliga. Här upphöjs b-filmernas värld till myternas avklarnade nivå.
Till drömmandet hör också att utforska könsgränserna. I en homofob omgivning klär Elvis ut sig i kvinnokläder och sminkar sig. Hans sexualitet är vidöppen men sårbar. Abani hör till de sällsynta författare som kan skildra både sexuell lust och sexuellt våld utan att moralisera – och utan att det blir det minsta spekulativt.
Queertemat går igen i ”Abigails liv” och särskilt i Abanis senaste roman, ”The Virgin of Flames”, som förhoppningsvis blir nästa svenska översättning. I skrivande stund skattar jag ”Graceland” högst, men Abanis romaner vinner på omläsning.
Min vädjan till nya läsare är att ta sig ända till slutet. Och att ha tålamod med översättningen. Abani är nämligen lättläst men svåröversatt. Framför allt har dialogen på nigeriansk engelska ställt till det för Roy Isaksson, vars kompromiss mellan en konstruerad talspråklighet – ”den dära” – och korrekt svenska tar ett tag att vänja sig vid. I de berättande partierna fungerar översättningen smidigare.