Aldrig är hjärnan så effektiv som när vi är barn. Det skulle man kunna identifiera som den dåliga nyheten i ett nytt spännande nummer av Opsis Kalopsis, som handlar om barnets hjärna och fantastiska inlärningsförmåga. Om du till exempel blir sugen på att lära dig kinesiska efter att ha läst recensionen av Choi Sukhees ABC-bok härintill borde du egentligen ha börjat redan i blöjåldern.
Hjärnforskaren Hugo Lagercrantz talar om så kallade ”fönster för inlärning” som står vidöppna under spädbarnstiden, då hjärnan likt en magnet suger åt sig alla de språkliga ljud som bebisen utsätts för, men sedan stängs. Det kan yttra sig i att vuxna japaner har väldigt svårt för att lära sig skilja mellan r och l.
Däremot behöver man inte misströsta fullständigt om man råkar vara född med ett måndagsexemplar mellan axlarna. Hjärnan är på många sätt en kulturell skapelse som formas av sin miljö, menar två svenska hjärnforskare i Viktoria Myréns inledande, intressanta reportage.
Till exempel visar studier på råttor att råttbarn som adopteras av särskilt omhändertagande mammor inte bara får lättare att hitta en ostbit i en labyrint (läs: blir smartare). De får dessutom bättre stresstålighet och blir i sin tur mer omhändertagande föräldrar själva. På så vis skapas genom miljön en positiv cirkel som fortplantas mellan generationerna.
Den goda nyheten är med andra ord att även om man själv råkar vara född i farstun är man inte dömd att tappa sina barn bakom en vagn.