Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Orhan Pamuk: Den rödhåriga kvinnan

Tydlig tragöd. Ingen människa kan undkomma sitt öde. Maria Schottenius recenserar Orhan Pamuk.

Roman

Orhan Pamuk

”Den rödhåriga kvinnan”

Övers. Mats Andersson

Norstedts, 285 sidor

 

Orhan Pamuks berättarröst är hög och tydlig. Inte så vacker. Men det går inte att låta bli att lyssna.

Man hinner inte mer än att öppna boken förrän han sakligt börjar detaljinformera sin läsare om tider och platser och människor, som vi nu snart får veta mer om. Han går rakt på, drar inte ut på det. Snarast hastar han fram i en sorts prat-skrift, utan stilistiskt pynt.

Jag har nästan alltid stort utbyte av Orhan Pamuks romaner, gillar hans direkta och osentimentala stil, hans sätt att ta hand om turkarnas historia och gestalta människor i deras halvskröplighet. Folk är som de är. En del försöker vara ärliga, men de flesta ljuger friskt, smiter undan ansvar och försöker med de medel som står till buds ordna saker och ting så att de blir till deras fördel.

Hans förra roman ”En främmande känsla” växer fram utifrån en familj som är gatuförsäljare och blir ett monument över den magnifika och märkvärdiga staden Istanbul, som hårdnat och blivit allt tråkigare. I varje fall för dem som upplevt den tidigare och som inför den nya förvandlade staden drabbats av en främmande känsla.

”Den rödhåriga kvinnan” sträcker sig liksom den förra romanen över en människoålder, medan Istanbul under det senare 1900-talet fult förökar sig med hus och fabriker över kullarna.

Romanen är indelad i tre delar. Den första, som är mest omedelbart tillgänglig och driven, är en historia om hur bokens huvudperson som 16-åring arbetar som brunnsborrare tillsammans med en mästare på en av kullarna utanför Istanbul. Det är tveksamt om där finns vatten, men mästaren är övertygad.

Den andra delen av boken borrar i sin tur i den grekiska myten om Oidipus och den persiska om Rostam och Sohrab. I den grekiska berättelsen dödar sonen sin far och gifter sig med sin mor, och när sanningen går upp för Oidipus sticker han ut sina ögon. I den persiska berättelsen ur nationaleposet ”Shahname” är det fadern som dödar sonen.

Och i romanens tredje del berättar kvinnan, den rödhåriga, som är moder till sonen och älskarinna till fadern, hur det hela slutar.

Det hör till vanligheterna att gamla myter är aktivt verksamma i undertexten till romaner och andra konstnärliga verk. För det mesta ligger de mer eller mindre osynliga där.

Men i det här fallet är det precis tvärtom. Först får vi en medryckande berättelse om lärlingspojken och mästaren.

I del två låter författaren myterna, den ena från väst, den andra från öst, bli till en besatthet hos huvudpersonen och hans hustru. De till och med döper sitt företag till Sohrab, eftersom de inte kan få biologiska barn och detta får bli deras gemensamma son. Företaget går enastående bra och paret blir välbärgade. Det innebär att Cem, som mannen heter, via tv blir en känd person och detaljer om när han var brunnsborrarlärling hos Mäster Mahmut letar sig fram till byn där han tillbringade en sommar.

Orhan Pamuk, vars hela författarskap väver samman öst och väst, binder nu ihop de två tragiska myterna om far och son och återberättar dem med hjälp av en egen historia.

Den rödhåriga kvinnan, föremålet för männens åtrå och längtan, är skådespelerska på en kringresande teater där hon spelar moder till den son som i den persiska sagan mördas av sin far. Som ni hör är det mycket pyssel i den här intrigen.

Det uppförs en byggnadsställning av text, ett mytbygge, som Orhan Pamuks egen historia nu ska spikas upp på. Det är absolut inte fråga om några undertexter, utan i stället en fullt synlig konstruktion på vilken den nya kulissen ska fästas. En scenbild där den gamla myten kan spelas upp än en gång.

Som en bibliotekarie säger till huvudpersonen om turkarnas förhållande till Rostam och Sohrab: ”De lever fortfarande och byter bara skepnad för att omärkligt fortsätta sina liv mitt ibland oss.”

Jag uppfattar att Orhan Pamuk har velat göra den här konstruktionen fullt synlig och i detalj för detalj låta tragedin gå i uppfyllelse. Publiken ser att det är teater, men ändå. Historien känns verklig medan den pågår.

”Ingen kan undfly sitt öde”, sa den gamle mästaren när lärlingen, som han kallade ”lille herrn”, i eldens sken på kvällen berättade för honom om prins Oidipus. I över tre veckor grävde de tillsammans efter vatten utan att finna mer än jord, stenblock, röd sand, vit sand och hålet blev mycket djupt.

Att säga att den är en konstruerad roman är en underdrift. Det känns mer som om man läser en romanritning än en roman, framställd av en arkitekt, yrket som Orhan Pamuk studerade till i sin ungdom. Alla tragödens ingredienser finns där, en hoppfull peripeti och ödets ironi som vrider handlingen mot katastrof. Fullt synliga.

Det här är inte Nobelpristagarens bästa bok. Men det spelar inte så stor roll. Orhan Pamuk är alltid intressant att följa.

Jag säger inte hur det gick med vattnet i brunnen, med mästaren, lärlingen och den rödhåriga. Fast det jag anar att Orhan Pamuk verkligen berättar är tragedin med ett land där fäder och söner på grund av ödets ironi dödar varandra. Men den historien ligger betydligt djupare ner i undertexten.