Ja, det finns ett liv efter Nobelpriset.
Orhan Pamuks första nyskrivna roman efter 2006 när han fick priset i litteratur kommer ut i dag. ”Oskuldens museum” är en ymnigt flödande text där man som läsare får delta i Istanbuls inre konvulsioner när det slits mellan öst och väst under de sista decennierna av 1900-talet.
Läs inte bokens baksidestext, som avslöjar för mycket. Ni som vill ha spänningen kvar bör inte heller läsa den här recensionen. Riv ut och spara. Men för er andra: En rik ung man från köpmanssläkt Kemal, 30 år, ska förlova sig med Sibel. Hon är diplomatdotter, inte rik, men väl ansedd, och det ska arrangeras en överdådig förlovningsfest på hotel Hilton. Kemal är nöjd, alla familjemedlemmar och vänner är nöjda. De unga tu passar ihop och de älskar varandra.
Men så slår blixten ner. När Kemal ska köpa en väska till Sibel blir han oresonligt förälskad i expediten, Füsun, som är en avlägsen, fattig släkting till Kemal. Han är från den stunden besatt av Füsun. Hela hans person är inriktad på att träffa henne och vara med henne. De inleder en passionerad kärlekshistoria. Kemal får av sin misstänksamma mor, vars förtroende han omedelbart missbrukar, nyckeln till en våning där de kan vara tillsammans.
Under tiden rinner dagarna iväg. Förlovningen mellan Kemal och Sibel planeras i detalj på detalj, och av någon anledning trycker inte Kemal på bromsen utan fortsätter i full fart mot en förlovning, som är dömd att haverera.
Det finns många ”om” i den här boken. Tänk om Kemal bara hade lagt korten på bordet, direkt? Katastrofen hade kunnat avvärjas. Eller tänk om Füsun inte hade gift sig med den unge Feridun, som hon ändå skulle skiljas ifrån?
I det decennium som väsentligen utgör romanintrigen, finns det några punkter som all övrig handling kretsar kring. Det är de heta mötena mellan Kemal och Füsun under de veckor som deras kärlekshistoria varar, och så slutet, när de två förlovar sig för att leva resten av livet tillsammans. Båda episoderna är korta. Men det är mot dessa ögonblick av lycka hela romanen vrider och vänder sig . Ett förflutet och en framtid. En enda stor längtan efter ett förlorat paradis. Och ett hopp om att återvinna ett nytt.
För en litterär arkeolog som i Orhan Pamuks verk letar byggmaterial från kända verk, finns det att göra. En västerländsk litterär skatt möter en österländsk. En av Orhan Pamuks litterära specialiteter är just den cross-over han skapar. Kemal rör sig i ett Istanbul som lockas av det moderna, det västerländska. Det är fint att resa till Europa, att ha varit i Paris, att köpa europeiska varor, att klä sig europeiskt. För en välbeställd person i Istanbul är det väst som gäller. All energi riktas mot att skaffa sig de mest attraktiva västerländska attributen.
Samtidigt finns det gamla runt omkring, det som är gammaldags muslimskt och självklart. Livet kring moskéerna, synen på könsroller, hela den mänskliga hierarkin av tjänare och hantverkare, som skiljer sig från väst, är lika angelägen för de rika att reformera. Då är det lättare att köpa sig en bil. Bilen är den yttersta symbolen för det moderna, och som bokstavligen leder till katastrof i denna roman. Kemals och Füsuns framtid kraschar i en katastrofal kombination av alkohol och bilkörning. Drömmen om väst tar livet ifrån dem.
Det är som läsare lite svårt att stå ut med Kemal. Han har inte mycket vettigt för sig. Han är rikemansson, utan några synbara ambitioner annat än att få vara med Füsun, och gör sig ihärdigt till familjemedlem i hennes hem. Han går som en drönare genom tillvaron, dricker orimligt mycket raki, familjeföretaget verkar komma långt ner på listan. Arbete, vad är det? Familjen och mamman som hinner bli änka, bryr han sig bara lite om, för syns skull. Han ljuger geschwindt hela tiden om vad som helst. Ärlighet ser han uppenbarligen ingen poäng med. Han är lättirriterad och snäsig. Och han biter sig fast vid det enda han bryr sig om. Denne man, Kemal, har egentligen ingenting annat att ge världen än sin stora kärlek till Füsun.
Och Füsun blir aldrig något verklig person, utan förblir en gestalt i en annan människas teater. Hon är en artefakt. Ett konstverk, som ska bevaras och beundras.
För att skapa henne stjäl Kemal under de åtta år han väntar på att hon ska bli hans. Han samlar till ett museum över Füsun. Hon ska få ett evigt liv genom de föremål som hon vidrört. Kemal plockar på sig Füsuns 4213 fimpar och alla möjliga prylar och pinaler som hon rört. Han stjäl även en stor porslinshund som stod på teven, så som porslinshundar brukade i Istanbul och andra ställen på 70-talet.
Norpandet och stjälandet kan säkert jämföras med författarens ständiga impulser att plocka på sig material och rekvisita till skrivandet.
Men allt förefaller överdrivet när det gäller ”Oskuldens museum”. Förälskelsens villkor och väsen är förstorade i ett format där proportionerna blir närmast groteska. Som på en filmduk.
I början och i slutet av handlingen kommer författaren Orhan Pamuk in. Första gången är när han på Kemals och Sibels stora förlovningskalas dansar med Füsun, han 23 år, hon 18 år. Sedan är han tillbaka i slutet av boken när Kemal förlorat Füsun, men även i döden vill ha henne kvar. En Orfeus i underjorden. Han ber Orhan Pamuk skriva om deras kärlek.
Pamuk har i en intervju i Der Spiegel talat om hur han själv var fånge i den ”melankoliska introspektion” som på turkiska kallas ”hüsün”, och att Kemal kan ses som en patetisk sida hos honom. Orhan Pamuks familj förlorade sin förmögenhet, vilket också nämns i romanen, och liksom i huset Buddenbrooks hos Thomas Mann gick statusresan neråt. Familjen Pamuk har präglats av en sorg över det förlorade Ottomanska riket, då deras guldålder inträffade. Den sorgen är ofta mycket närvarande i Pamuks böcker.
Oskulden försvann när västvärlden tog sig in i öst, och i ”Oskuldens museum” är kan man se en del av förloppet.
Man traskar omkring i denna roman, otålig och irriterad över alla människor som gör tvärtemot sitt eget bästa, och man ser katastroferna komma en efter en. Det är en massa väntetid, meningslös, som Pamuk på något besynnerligt sätt fyller med spänning. Ska man dras in i den här dödsdömda förlovningen nu? Jaha, så sitter man här med Kemal och väntar kväll efter kväll framför teven medan han fyllnar till och Füsun håller på sig. Hur segt kan det bli? Finns det inte en människa som kan ta tag och styra upp saker på det här stället?
Jag är helt medveten om att min läsning är västerländsk och beskäftig, men jag har verkligen tyckt om att vara i den här boken.