”Bleckmossen” bjuder på både ögonbedövande mangagodis och ett spirande samhällsengagemang. Synd bara att den intressanta grundstoryn lastats med så många teman, tycker Steven Ekholm.
Vid sidan av Åsa Ekström, den svenska mangans förgrundsfigur, är Carolina Ståhlberg den kanske starkast lysande stjärnan på mangafronten just nu. Med rätta. Och det ska sägas på en gång att ”Bleckmossen: Sjöhästens hemlighet” är ett mästerligt tecknat album där hela hennes repertoar får ta plats; teknik, estetik, intensitet, expressionism och en fantastisk känsla för humor. Ja allt sitter som en smäck.
Manuset i sig känns däremot inte riktigt bekvämt i den välskräddade japanska kostymen. Det genreintensiva bildfyrverkeriet överskuggar nu en förortshistoria med inte så få samhällskritiska ambitioner. Kanske är just problemet att man försöker tillfredsställa alltför många önskemål: den ständigt aktuella förortsproblematiken med ensamstående föräldrar, barnfattigdom, massarbetslöshet; ungdomsbokens stående rekvisita: trängtande tonårskärlek, kroppsfixering, skola, familj – det ambitiösa samhällsengagemanget med rovkapitalister som inte skyr några medel för att tjäna sina miljarder och ungdomar som bestämmer sig för att reclaima sin slitna förort; det rena actionäventyrets mystiska KGB-agenter, pengatvätt, hänsynslösa rånare och ond bråd död.
Allt detta ska dessutom gestaltas i en serieform som inte lämnar läsaren någon ro. Mangan med sitt intensiva tempo, plötsliga vändningar, överdrifter, oväntade humor och bitvis sliskiga sentimentalitet – allt enligt genrens alla regler – gör att storyns allvarliga drag inte har en chans.
Berättelsen andas därför ett slags ängslighet om vilket slags story ”läsarna” egentligen vill ha. För en stor svensk publik är ju redan bekant med karaktärerna i boken då den är en föregångare till ”Bleckmossen Boyz” som gått som följetong i Kamratposten sedan 2006.
Huvudpersonerna är förortskidsen Emil och Amir och den nyinflyttade Norrlandstjejen Siri. När en lyxrestaurang väljer att öppna i det slitna centrumet tror man inte sina ögon (”HAHA, en fiskrestaurang i Bleckmossen, liksom!”).
Hur ska det gå när inte ens pizzerian lyckas få snurr på sin verksamhet? Ungdomarna kommer snart ett värdetransportrån på spåren och lyckas dessutom ta reda på att de nya krögarna har något skumt ihop med fastighetsbolaget Boultbee ... flåt, Daffodee, som köper upp fastigheter i Bleckmossen och sedan chockhöjer hyrorna.
Planen är att driva bort småbutikerna från centrum för att kunna bygga egna gallerior och sälja dessa med vinst.
Intressant grundstory alltså som inte bara flörtar med de gamla KP-läsarna. Tyvärr bleknar nu manusets spirande samhällsengagemang i illustrationernas ögonbedövande mangagodis. ”Sjöhästens hemlighet” hade absolut vunnit på lite bättre balans mellan dessa två. Lite mindre ”One Piece” och ”Dragonball” och lite mer ”Death Note”. Typ.