En ung gravid kvinna blir skjuten i buken på en busstation i Ankara. Hon är på flykt med sin älskade, undan sin bror som fått i uppdrag av deras kurdiska familj att hedersmörda henne. Hon förlorar sitt barn men överlever för att hon får vård tack vare en privilegierad turkisk författare som bevittnat allt, och i jakt på mening i sitt stagnerade medelåldersliv bestämmer sig för att beskydda paret.

Den här inledningsscenen i Oya Baydars roman ”Förlorade ord” är fylld av tänkbara intriger som inte fullföljs. Här finns den galna kvinnan som ropar ut i luften om ett förlorat barn och en pogrom. Här finns den både hotfulla och uppgivna stämning som är så vanlig på en storstadsbussterminal där de fattiga väntar på de försenade bussarna. Och eftersom romanen vecklar ut en karta över Turkiets samtid och historia prickar den in smärtpunkterna en efter en: alla flyktingarna, våldet, förtrycket av den kurdiska minoriteten, anpassningen till väst, föreställningen om ”orienten” som både binder och ger stolthet.

Två familjer möts – representerade av den framgångsrika manliga turkiska författaren och den utblottade jagade kurdiska kvinnan – som egentligen inte skulle ha beröring med varandra. Baydar gestaltar hur våldet, i form av hederskultur, gerillakrig och terrorism, missbildar människors sammanhang och livsval.

Det är en rik roman med lysande enskilda scener, där avgörande frågor ställs om livets mening, där någon plötsligt får syn på sig själv bortom alla förställningar. Den drivs av en stark känsla för det mänskligt gemensamma, av sorgen som smakar lika fast förlusterna sker på olika sätt. Barn spelar en viktig symbolisk roll, och intressant nog är de inte bara rundkindade filtpaket, utan också vuxna och medelålders män som fortfarande identifierar sig som barn till någon, och därmed som ofria.

Oya Baydar låter sin författare och hans fru, den skickliga naturvetaren vars forskning kräver oändliga djurförsök, praktisera en mild form av hederskultur i överklassen. De hotar inte sin son Deniz – han är ju man, de är utbildade, rika – men deras krav på vad som är ett värdefullt liv är så höga att han flyr.

Sökandet efter lyckan är det centrala. Hur kan man bli lycklig när man lever i en kultur och en tid som kräver att man offrar sig för en högre sak? Valen är galna: Nobelpris eller världsberömd krigskorrespondent om man är privilegierad, gerillatjänstgöring eller självmordsattack om man inte är det.

Och här får jag problem med ”Förlorade ord”. Det är stilen som ställer till det. Den är skriven i en högstämd ton som gör att man måste hålla hårt i detaljer och repliker för att inte förlora sig i en sky av abstraktioner.

Samtidigt överträffar verkligheten den här högstämda litteraturen. Deniz flyr till Norge efter att ha förlorat sin ”skandinaviska” flickvän Ulla, och på hennes magiska ö i Nordatlanten hittar han frid med sonen Björn. Till den ön låter Oya Baydar, i sin roman skriven långt före Utøya, några nynazister komma med färjan och sprida hat mot utlänningar och främlingar.

Deniz ord till mig, till oss, är dom oskuldsfulla eller ödesmättade? ”Var inte orolig. Norge är det sista land i världen där skinnskallar och fascister frodas; de har inget här att hämta.”