I februari 1986 sköts Olof Palme. Strax före sin död året efter sammanfattade Cornelis Vreeswijk spaningsläget i fyra korta rader:
Kollationera, rapportörer!
Giv akt publik:
Här finns ett okänt antal aktörer
och blott ett lik
De står sig. Statsministern sköts och halva världen utpekades som misstänkt – men det är också allt vi vet.
Tiden efter mordet haglade teorierna. Möjliga gärningsmän, spår och idéer utreddes, förkastades eller övergavs. Kurderna. Kroaterna. Polisen. Attentatet blev ett slags nationellt rorschachtest: alla stirrade in i mörkret och tyckte sig finna sin egen sanning där inne.
Och åtminstone en sak tycktes Palmes alla beundrare och belackare märkligt överens om: det fanns hundratals skäl till att ta livet av honom.
Det lär fortfarande strömma in tips, men kreativiteten har falnat. Utredningsmassans olidliga tröghet är som biblioteket i Babel: allt ryms där, och går man väl in finns ingen väg ut. Officiellt jobbar utredningen på, men de trötta ögonen på graalens väktare, Palmegruppens chef Stig Edqvist, avslöjar honom. Vi lär aldrig komma längre än hit.
Länge tävlade författare och privatspanare om att lansera egna rön och teorier. Men det är länge sedan, de bidrag som dykt upp på senare år rör sig längs väl uppdragna fåror. Lagom till 25-årsdagen har två ärrade journalister givit ut var sin bok som ställer sig bakom den mest etablerade teorin av alla: den om Christer Pettersson.
”Offret och gärningsmannen” av Hans Hederberg består av två fristående essäer. Den första handlar om Palme själv och skissar på några omständigheter som bidrog till hans i mångas ögon tvetydiga skimmer: bakgrunden i underrättelsetjänsten, konflikten med Säpo och försöken att medla med Sovjet i kalla kriget.
Den andra handlar om Christer Pettersson – här utan omsvep alltså kallad ”gärningsmannen”. Bara juridikens formaliteter förhindrade att han dömdes, menar Hederberg, medan en essäist som han själv har friheten att slå fast skulden utifrån relevanta dokument och egen övertygelse. Han ska kanske vara tacksam över att Pettersson – trots allt frikänd – inte är i livet och kan stämma honom (eller något värre).
Materialet är ändå intressant: Hederberg har plöjt förhör och utredningar och som första utomstående fått läsa de hemligstämplade sinnesundersökningarna. Fram träder i stort sett den kända, sorgliga historien om en begåvad ung mans väg in i droger och kriminalitet – men profilen som framträder har ovanligt vassa kanter.
Pettersson framstår här som både farligare och mer oförutsägbar än tidigare, ömsom tänkande och välformulerad, ömsom helt förvirrad (i viss mån också som offer för 60- och 70-talens släpphänta antipsykiatri, som han lyckades manipulera). Samt fullt kapabel att inte bara dräpa.
Kerstin Vinterheds ”Mordet” är ett försök att urskilja vad det var i tidsandan som ledde till dådet: ”Varför Palme?”. Hon diskuterar främst utifrån öppna källor, tidningar, böcker, avhandlingar, och vill se ett sannolikt motiv i det hat mot Palme som växte fram i det tidiga 80-talets dramatiska skifte i samhällsklimatet.
Bokens trådar spretar åt alltför många håll för att ge en riktigt skarp bild, men frågorna är relevanta. Så här på håll ter sig ju de där åren som fulla av järtecken. Sverige var i olag och sprickorna i den socialdemokratiska hegemonin uppenbara för alla som ville se.
Oljekrisen hade brutit framstegsoptimismen och IB-affären visat på S-toppens osunda symbios med staten. Ute i världen växte nyliberalismen och ubåtar av okänt urprung i svenska farvatten väckte påträngande känslor av hot.
Och alla dessa växande men bara halvt artikulerade motsättningar tycktes stråla samman i Palme. För de argaste motståndarna var han sin tids Mubarak: en arrogant president vars tid sedan länge var ute, ett hinder för friheten, böjlig mot Sovjet. Kryptokommunist. Landsförrädare. Folkförförare.
Plötsligt var den nyss så frejdige Kennedypolitikern, med Björn Elmbrants ord, ”en av detta århundrades mest hatade svenskar”.
Hatet är numera väl omvittnat och dokumenterat. Det levde i viskningar och konversationer i högborgerliga middagssalonger, inom militären och Stockholmspolisen. På den högerextremistiska ytterkanten blev det efter hand allt öppnare och råare, och smittoeffekten var avsevärd. Vid 80-talets början, konstaterar Henrik Berggren i sin biografi, ”tycktes det som om alla politiskt förvirrade och psykiskt insufficienta människor i Sverige hade kommit fram till att Palme var den grundläggande orsaken till deras missöden”.
Det togs också mycket snabbt upp som ett tänkbart mordmotiv. ”Han blev utvald av hatet för sin syn på världen”, skrev Olof Lagercrantz i Dagens Nyheter redan dagen efter att nyheten förlamat Sverige.
Men under den tid då Christer Pettersson stod i utredningens centrum sopades det undan. Han antogs ju ha handlat på ren impuls, vilket uteslöt hatmotivet, skriver Kerstin Vinterhed – men det kanske det inte alls gör.
Hatet, visar Hederberg med konkreta exempel i kåkfararkretsen kring Pettersson, grodde också längre ner, i samhällets undervegetation.
Både Hederberg och Vinterhed återknyter till advokaten Pelle Svenssons bok om mordet från 1998, där Pettersson binds hårt till ”bombmannen” och rättshaveristen Lars Tingström och dennes mentor, den kufiske exnazisten Carl G Edquist. Pettersson ska ha åtagit sig att hämnas på samhället åt Tingström, och Palme stod på topp 3-listan. Tillfället skulle ha kommit när Pettersson fick syn på paret Palme vid biografen Grand.
Ett ombud för hatet.
Polisprofessorn och författaren Leif G W Persson brukar med visst förakt förkasta Petterssonspåret. I en deckare häromåret lade han fram sin egen teori, en variant av polisspåret som han senast utvecklade i tv-serien ”Veckans brott” i tisdags. I den versionen har mördaren anknytning till den svenska säkerhetsapparaten – men motivet är ändå ungefär detsamma: ett sammanbitet, beslutsamt hat.
Ett decennium in på 2000-talet tycks litteraturen om århundradets mord med andra ord ha lämnat de vidlyftigaste konspirationerna bakom sig. Det var inte CIA eller PKK utan en hemkokt häxbrygd. All misstänksamhet, allt förtal och all motvilja fick till sist sitt utlopp i skotten på Sveavägen.
Några böcker fäller ingen mördare (det gör ju inte alla polisutredningar heller). Men de kan säga en del om den där tiden och hur den börjar framträda för oss. Någon borde skriva bara om den: alla de starka, underliggande spänningar som på ett säreget sätt både har skymts och överexponerats av Mordet.
Precis som bilden av Olof Palme själv.