Alice är en mycket olycklig medelklassflicka som efter en skid­olycka har svårt att röra ena benet. Under sin besvärliga tonårstid går hon längre och längre in i en anorexi som omvärlden ser men inte vågar försöka göra något åt. Mattia är ett matematiksnille som haft en autistisk tvillingsyster: hon försvann när han som tioåring mer eller mind­re med flit tappade bort henne i en park, och sedan dess har han straffat sig genom att skära sig och bränna sig. Naturligtvis dras Alice och Mattia till varandra och blir under gymnasieåren ett slags vänner; men när det hela börjar utvecklas till förälskelse blir de båda rädda och drar sig tillbaka. De lever sitt liv utan att kunna släppa eller närma sig varandra. Så skulle man enkelt kunna sammanfatta handlingen i Paolo Giordanos succé­debut ”Primtalens ensamhet”, som när den kom ut förra året sopade hem Italiens finaste litteraturpris, Premio Strega. Det vill inte säga så lite – bland tidigare pristagare finns namn som Elsa Morante, Primo Levi och Umberto Eco. Giordano är också verksam som partikel­fysiker, och i förhandsreklamen har ”Primtalens ensamhet” ibland låtit som en fabel på naturvetenskaplig botten.

Här förs också ett pliktskyldigt resonemang om hur primtal ibland uppträder i par, men åtskilda av ett annat tal emellan dem – som en metafor för Mattia och Alice. Men mer matematik än så blir det inte. Och det är inte så lite gåtfullt hur denna i och för sig inte obegåvade debut kan ha sålt i miljonupplagor i Italien.

Den första delen av romanen, som handlar om Mattias och Alices barndom och ungdom, är en bitvis gripande uppväxtskildring. Den är nästan lika bra som vilken roman som helst av svenska författare som Peter Pohl eller Ulf Stark. Fast bara nästan. När den sedan söker sig ut i skildringar av Alices havererade äktenskap och Mattias ensamma liv vid ett utländskt universitet bär det inte längre. Människorna blir streckfigurer. Den tänkvärda smärtpunkt till avslutning som Giordano försöker konstruera glider isär som en sådan där knut som löser upp sig när man drar i snörets ändar. Språket är hela tiden utan uppfinningsrikedom eller stilvilja, bara rakt beskrivande.

Möjligen läser jag Giordanos debut med större stränghet eftersom den blivit så haussad. Men tydligen följer Premio Strega samma utveckling som en del andra litterära priser, bland dem engelska Booker. Vinnaren tycks, i enlighet med en allt krassare medielogik, alltid vara en nykomling ur ingenstans som slår omvärlden med häpnad. Annars är det ju ingen nyhet. Det är det inte när en känd författare skriver ännu en utmärkt och läsvärd roman. Men samma logik dömer också en del yngre författare att stanna vid one-hit wonders; för hur Giordanos debut i långa loppet ska kunna jämföras med Morante och Levi är svårt att förstå. De kraven på en andra bok kan nog knäcka vilken lovande debutant som helst.

Författaren Paolo Giordano framträder på bokmässan i dag, kl 14.