Året är 1967. En amerikansk bildskön tjugoårig poet, Adam Walker, möter ett mystiskt europeiskt par på en fest. Kvinnan: het fransyska med vaga bildkonstnärsambitioner. Mannen: ondskefull schweizare med inflytelserika kontakter. De lockar Walker med sex och pengar. Eftersom han av allt att döma aldrig sett en film noir ger han efter, och …
… de flyttar till en gul stuga i Sussex, blir biodlare och lever i en fridfull trepersonsrelation i alla sina dagar? Nä, inte den här gången heller. Får gossen sitt sex och sina pengar, då? Nja, depraverade Europa förför rosenkindade Amerika, men det har ett pris: våld, svek, död, ångest, hämnd, hämnd för hämnden, hämnd för hämnden på hämnden och så vidare.
Men Paul Auster vore inte Paul Auster om han inte gjorde mer med Walkers historia än att berätta den. Han låter den döende Walker anförtro sig till en gammal skolkamrat, James Freeman. Alltså fömedlas historien genom deras brevväxling, en litteraturforskares dagbok och Walkers halvfärdiga manuskript där kapitlen ömsom skrivs i första, andra och tredje person. Det förväntas få läsaren att ställa sig frågor om det skrivnas autenticitet, förstås.
Austens förra roman, ”Mannen i mörkret”, innebar ett brott med hans tidigare romaner. För en gångs skull fick gestaltningen av karaktärernas känslor vara viktigare än en klipsk och driven intrig. En åldrad man låg sömnlös av sorg och saknad, så han satte sig att skriva en bok. Det blev en existentiell spionhistoria om parallella universum, närmast en Austerparodi, och han gav snart upp den. I stället talade han med sin lika sömnlösa dotterdotter natten igenom. Det var inte första gången Auster skrev om svåra separationer, men första gången han lät dem bli ett ämne i sig, snarare än en drivkraft för intrigen.
Nu har Auster med ”Osynlig” (originalutgåvan recenserades i DN 13 februari) återvänt till det han brukar skriva, men han gör det sämre än han brukar, refererar händelseförloppet snarare än skildrar det. En välvillig läsare skulle tala om stilens klarhet, jag kallar det synopsisprosa. Det får också konsekvensen att man utan närläsning inte kan skilja de två huvudpersonernas texter åt – båda skriver och tänker lika sparsmakat. Man kan förstås invända att stora delar av boken ska föreställa just oredigerade utkast. Men ska man skriva medvetet dåligt, måste man göra det bra.
Oavsett om man uppskattar Austers romaner eller inte, lämnar de en sällan opåverkad. Hans styrka är att inge läsaren lättare obehag, svindel, vem-snodde-golvet-känslor, eller åtminstone irritation (”Vad hände just? Var är slutet? Vart tog huvudpersonen vägen?”). Den här gången blir det i stället bokens värmekänsliga omslagspapper, där läsarens händer lämnar vita avtryck om de är varma nog, som står för den största överraskningen.