Ingen romankaraktär skulle frivilligt söka anställning hos Paul Auster. Ånä, man har väl hört vad han är för slags arbetsgivare. Allt låter så bra först, lätta pengar, men sen, fy fan. Vi satte vår fackföreningsledare på honom, ville förhandla om fler lyckliga slut.
Stackars tjej, hon ligger på psyk i dag. Vi satte detektiver på honom – men de återvände aldrig.
Inte vet jag om det är arbetskraftsbristen eller det dåliga samvetet, men något håller på att hända med Austers författarskap. Hans senaste roman, ”Sunset Park”, ligger ibland nära feelgoodboken. Ni vet, en sådan berättelse där tio sorglustiga existenser möts, växer som människor och blir fem tokroliga par i stället.
Ta konstnären Ellen Price i den här boken. Historien om hennes hotfulla närhetshunger och sviktande verklighetskontakt hör till bokens otäckare bitar. Sedan, under loppet av en sida, kommer en deus ex machina – poff! – med en raffig pageklippning, en åtsittande läderkjol och en snygg kille, som till råga på allt är den gamla kärlek hon aldrig kunnat glömma. Tjo!
Temat är Austers vanliga: förlusten. Det börjar med de amerikanska hus som står övergivna efter finanskrisen 2008, men det spåret överger författaren genast. Övergång till huvudpersonen: 28-årige Floridabon Miles Heller, som övergavs av sin mor som baby, överväger att ta upp kontakten med sin familj som han övergav för sju år sedan. Han överger tillfälligt sin intelligenta Lolita, en spenslig föräldralös sjuttonåring som gillar analsex och litteratur, och flyttar in i ett övergivet hus på Manhattan. Där bor några människor i olika stadier av övergivenhet.
Nästan allihop sörjer de människor de mist, men det förlorade Amerika är den röda tråden genom deras saknad. Någon reparerar skrivmaskiner och andra utdöende ting. Någon annan skriver en doktorsavhandling om andra världskrigets inflytande på Hollywoodfilmen. Långsamt vänder författaren deras koncentration från det förflutna mot framtiden. Som gammal Austerläsare sitter man på nålar – vänta, ska ingen dö snart?
Får folk bli lyckliga bara sådär?
Amerikanska romankaraktärers fackförening är säkert nöjda med den här utvecklingen, men det är inte jag. Efter tvångsanslutningen till deras kollektivavtal har den konkurshotade Auster fått anlita svart arbetskraft för att alls få boken klar. Dessa underkvalificerade arbetare har bidragit till boken med stilbrytande referat av bland annat nekrologer över baseballspelare och artiklar från PEN-klubbens hemsida. Visst finns det briljanta stycken i ”Sunset Park”, och som vanligt vimlar det av intrikata dubbelgångarteman och dolda litterära referenser, men boken är roligare att analysera än att läsa.