Den amerikanske författaren och debattören Paul Berman skriver inte med fingret i luften, utan med tummen intryckt i ögat på sina motståndare. Han stryker mothårs och säger emot.

Man får kämpa lite med honom. Men just det gör honom viktig, för han kräver av sina läsare att vi läser på, tänker och aktivt tar ställning själva. Den som vill förstå några av samtidens mest brännande frågor kommer inte undan honom. Hans mest kända bok, ”Terror och liberalism”, kom på svenska 2006. Han menar i den bland annat att islamism är ”den tredje totalitarismen”, efter fascism/nazism och kommunism.

Bermans nya bok är skriven med en energi som kommer ur känslan av att vara avsiktligt missförstådd, av personer som borde veta bättre. Hans huvudmotståndare är Ian Buruma och Timothy Garton Ash. Enligt Berman sviker de sina och Västerlandets ideal när de blundar för islamismens fascistiska natur och bidrar till att föra fram Tariq Ramadan som representant för islamisk förnyelse.

Också deras nedlåtande yttranden om och till Ayaan Hirsi Ali har provocerat honom rejält. Själv kal­lar han henne en dissident, av samma slag som de som slogs mot tyranniet i Europas kommuniststater. Samtidigt är Berman själv alltför ensidig åt andra hållet. Dissidenter som Sacharov, Solzjenitsyn och Vac­lav Havel levde under regimer som förtryckte dem. De fängslades, tystades och slogs ur ett både so­cialt och ekonomiskt underläge.

Ayaan Hirsi Ali är i dag en internationell celebritet, som inte mordhotas av stater, utan enskilda fanatiker, vilka inte har någon som helst offentlig position i väst, de står tvärtom på säkerhetstjänsternas terrorlistor.

Hirsi Ali må ha rätt eller fel i sak, och mordhoten är naturligtvis oacceptabla, men någon Sacharov är hon inte.

De centrala avsnitten i boken handlar om Tariq Ramadan. Denne elegante muslimske intellektuelle har vuxit upp i Schweiz, efter att familjen tvingats fly från Egypten på grund av faderns islamistiska aktivitet. Han innehar i dag bland annat en professur vid Oxford, och har gjort sig känd som en islamisk reformator, som understryker vikten av att muslimer i Europa tar del i det offentliga livet. Han är råd­givare i religiösa frågor åt EU.

Kontroverserna kring honom har varit flera, till exempel nekades han 2004 visum till USA, trots att han fått en universitetstjänst där. Han har upprepade gånger anklagats för att tala med kluven tunga, särskilt av den franska författaren Caroline Fourest, som gjorde en grundlig analys av hans många motstridiga uttalanden i boken ”Frère Tariq” (2004).

Berman anknyter till detta och tecknar en fyllig bild av Tariq Ramadans familjebakgrund. Hans morfar Hassan al-Banna grundade Muslimska brödraskapet. Berman blottlägger Muslimska brödraskapets ideologiska rötter och sätter in rörelsen i ett vidare ideologiskt sammanhang, där en viktig beståndsdel är den nazistiska propagandans inflytande i arabvärlden under andra världskriget.

Nyligen återupptäckta transkriptioner av de propagandatal som hölls på arabiska i radio av nazisternas muslimske kollaboratör, stormuftin av Jerusalem, Haj Amin al-Husseini, innehåller hatpredikningar av ett slag som ännu ekar i propagandan i Mellanöstern. Inte minst hos en populär predikant som Qaradawi, som så sent som förra året yttrade sig om Hitler så att det kunde förstås som att denne handlat på gudomligt mandat.

Efter kriget flydde stormuftin från Tyskland till Frankrike, var­ifrån han utlämnades till Egypten. Segrarmakterna ställde honom aldrig inför rätta som kollaboratör, ingen uppgörelse skedde med den nazistiska infiltrationen i arabvärlden, utan tvärtom hälsades Haj Amin al-Husseini som en hjälte vid sin återkomst av ingen mindre än Hassan al-Banna.

Vad Berman hävdar är att Ramadan försöker rentvå sin morfar, genom att förtiga den verkliga historien, samtidigt som han hyllar Qaradawi, som själv också var en personlig vän och lärljunge till al-Banna.

Berman för själv fram namn på vad han menar är verkligt demokratiskt sinnade muslimska intellektuella, som borde ges större utrymme. Till exempel den i Tyskland bosatte syriern Bassam Tibi, som myntat båda de kontrover­siella uttrycken ”ledkultur” och ”euro­islam”, samt den franske litteraturprofessorn Abdelwahab Meddeb, som kommer från en gammal tunisisk lärdomsfamilj, lärde sig Koranen när han var 4 år gammal och som är en konsekvent kritiker av religiös fundamentalism, och alla försök att påverka lagen och politiken med religiöst grundade argument.

Två intressanta muslimska intellektuella som vi borde bekanta oss bättre med också här i Sverige.

Om Buruma och Garton Ash kan anklagas för att vara nyanserade intill menlöshet, och duperade av den tjusige Tariq Ramadan, kan Berman i sin tur framstå som väl svartvit och kantig och trollbunden av Ayaan Hirsi Ali. Själv tycker jag de alla gett viktiga bidrag till förståelsen av den historia som pågår just nu.

Berman kommer att få svar, ingenting är ännu avgjort, och förhoppningsvis kommer nya kunskaper och insikter att uppstå ur debattens många turer.