Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Paula Fox: ”Förtvivlade människor”

Paula Fox roman ”Förtvivlade människor” från 1970 ges ut i svensk översättning.
Paula Fox roman ”Förtvivlade människor” från 1970 ges ut i svensk översättning. Foto: Randy Duchaine / Alamy

Ett svindlande bra kammarspel. Medelklassens brister har skildrats förut. Men Paula Fox roman från 1970 imponerar stort tycker DN:s Anna Hallberg.

Roman

Paula Fox
”Förtvivlade människor”
Övers. Eva Johansson. Natur & Kultur

”Hon knöt fast sjalen om midjan igen, den hade lossnat medan hon rökte och lyssnade och distanserat gled med blicken mellan Leon och Sophie, likt någon som inte är särskilt intresserad av fisk men plötsligt finner sig inspärrad i ett akvarium.”

Ja. Plötsligt, men ändå liksom glidande och inte alls dramatiskt, finner de sig vara inspärrade i ett akvarium, gestalterna i Paula Fox återupptäckta roman ”Desperate characters” från 1970. Eller ”Förtvivlade människor” som den heter i Eva Johanssons svenska översättning. Hur ska de komma därifrån? Vill de? Och i så fall: vart ska de ta vägen? Måste de nu börja intressera sig för de andra akvariefiskarna? Vad händer om glaset går sönder?

”Förtvivlade människor” är en roman som ställer många frågor men ger få svar. Fox skriver med precisionen hos en neurokirurg. Varje mening är uppmärksam, maximalt effektiv och sätter igång tolkningsspiraler som sprider sig vidare genom romanen.

I centrum står det gifta paret Bentwood. Sophie och Otto, ”en bit över 40”, utan barn, välbeställda, han är jurist hon översätter franska romaner. Året är 1969, de bor i ett av Brooklyns bättre kvarter. Ändå är det bara ett kort avstånd som skiljer deras hus från slummen. Ibland står de och tittar ut genom fönstret, bortanför bakgården, och ser ”en fet äldre kvinna i morgonrock” hälla ut sina sopor på marken. En ”färgad man” försöker hålla uppe sina byxor innan han faller omkull och kräks. Fönstren på ”slumgatan” saknar glas: ”Några var täckta med tygstycken, andra med sjok av genomskinlig plast.”

Det är karakteristiskt för Fox sätt att skriva att hon lägger akvarie­metaforen i en bisats, i en av de mer perifera gestalternas tankar, ganska långt in i romanen. Det är först när jag läser boken en gång till – vilket man gärna gör, den är kort och intensiv – som jag ser hur konsekvent hon använder glasrutan för att förstärka den symboliska avskärmningen mellan paret Bentwood och yttervärlden. Det är också när en vildkatt kommer in från bakgården, vilket Sophie ser genom ”glasdörren” som problemen börjar. ”Katten gned mjukt men uppfordrande sin ovårdade, utsvultna kropp mot dörren.”

I det ögonblicket uppstår två möjliga val: Att följa Ottos linje och inte låtsas om den tiggande katten. Eller, som Sophie vill, vara en barmhärtig filantrop och ge den mat. Se där ett av borgerlighetens mest klassiska dilemman.

Vad som händer är att Sophie matar katten, som svarar med att bita hennes hand. Det här är ingen stor spoiler eftersom det sker inledningsvis och också står i baksidestexten. Men i och med djurbettet har glasdörren forcerats och omvärldens bakterier sprider sig i paret Bentwoods antiseptiska hem.

Eller? Är det tvärtom nu som det kommer in syre, luft och ljus i ett livstrött äktenskap? Har det hänt något särskilt över huvud taget? Har man inte hela tiden känslan av att det väsentliga pågår någon annanstans? Att vi kommer för sent, eller för tidigt. Smack. Där krockade vi in i glasväggen igen.

Att plötsligt finna sig inspärrad i ett akvarium. Liksom huvudpersonen i Julio Cortázars novell ”Axolotl”, eller människorna i Nathalie Sarrautes roman ”Planetariet”. Eller för all del de amerikanska författare som Martin Gelin nämner i sitt förord: ”Updike, Carver, Yates”.

Det intressanta med ”Förtvivlade människor” är inte att den skildrar borgerskapets spleen och den övre medelklassens självupplevda brist på mening, det har gjorts många gånger förut. Vad som imponerar är hur den med mycket små medel lyckas sätta existentiella frågor i svang.

Likt en skicklig illusionist målar Fox upp ett intensivt kammarspel mellan Sophie och Otto. Allt ljus faller på dem, och vi kan inte låta bli att titta. Men ju mer jag läser tänker jag att romanen handlar inte om dem. Inte bara. Visst kan man njuta av stilistiken och miljöskildringarna och det är nästan omöjligt att inte sugas in i den paranoia som spinns omkring Sophie och hennes alltmer infekterade hand.

Det är först när man kommit riktigt nära som man ser att alltihop är ett skådespel. Vrider man huvudet kommer verkligheten rusande. Och likt Otto, som inte förstår varför hans barndomsvän och arbetspartner har lämnat honom och firman, står man handfallen:

”Jag kunde inte fatta att han avskydde mig så mycket. Sedan skrek han att inget förtryck någonsin varit så svårt att bekämpa som medelklassens förtryck eftersom det har tusen olika ansikten, till och med revolutionens ansikte, och att det har en omättlig mage som till och med kan livnära sig på det gift som dess fiender lägger ut för att frigöra det.”

I de stunderna är ”Förtvivlade människor” svindlande bra. Kanske inte lika exceptionell som en del amerikanska kritiker vill göra gällande, men den håller för flera omläsningar. Det är det ganska få romaner som gör.

Fakta. 3 realister med sena genombrott

John Williams

Den amerikanske litteraturprofessorn John Williams roman ”Stoner” från 1965 återupptäcktes för ett par år sedan av en ny författar- och kritikergeneration. Romanen om den stillsamme litteraturforskaren Stoner var plötsligt på var mans läppar, nästan tio år efter författarens död.

Richard Yates

Trots att Yates romaner och noveller hyllades av kritiker och andra författare, lyckades han aldrig locka någon större publik. Han var i det närmaste bortglömd när han avled 1992, men har under 2000-talen uppnått stjärnstatus via romaner som ”Revolutionary road” och ”Easter parade”.

Raymond Carver

Carvers karriär var gamla stillsam och tog fart först under de sista åren av hans liv. När han avled 1988, blott 50 år gammal, hade han – framför allt i och med novellsamlingen ”Cathedral” – börjat nå rykte som den amerikanska novellens stora förnyare och gudfader till ”den smutsiga realismen”.