Få saker tycks vara så lätta att glömma bort som matlarm. Ena dagen avslöjas att svenska grisar krälar i sin egen avföring och äter på sina döda artfränder. Nästa dag är det julafton och dags att griljera skinkan.

Jag gillar därför upplägget på Pelle Strindlunds bok ”Jordens herrar”, som i stället för att glänta på dörren till ytterligare en mörk lada ger sig i kast med att blottlägga värderingarna bakom köttindustrins systematiserade djurplågeri. Morallarm i stället för matlarm.

Pelle Strindlund menar att djurindustrin är jämförbar med slaveriet. Det är knappast en ny tanke inom djurrättsrörelsen, men han belägger sin ståndpunkt genom en rikt beläst och redigt katalogiserad jämförelse mellan argumenten för 1700- och 1800-talens slaveri och legitimeringen av dagens djur­förtryck.

I bägge fallen påstås de förtryckta, oavsett om de har två eller fyra ben, vara dumma, fula och sakna själ, men naturligtvis glada och nöjda i sin fångenskap. Både slavägare och moderna djurhållare ser sig själva som de förtrycktas vänner och pekar gärna på att deras verksamhet skapar arbetstillfällen.

Likheterna är slående även i den praktiska hanteringen: tätpackade långtradare och överfulla slavskepp, avkommor som skiljs åt från föräldrarna, brännmärkning av levande egendom och kroppar som slits ut i förtid.

En mer smickrande roll reserverar författaren åt de djurrättsaktivistiska veganerna, till vilka han räknar sig själv. I sin kamp för en köttfri värld – enligt boken nödvändigt för att göra slut på djurplågeri och världssvält – framställs veganerna som nutidens ståndaktiga dissidenter, lika svartmålade och utskrattade av majoritetssamhället som en gång 1700-talets självuppoffrande abolitionister.

Det är lätt att relatera till tankarna, särskilt för en exvegetarian som jag. Styrkan med djurrätts­rörelsens liberala och individualistiska natursyn ligger i den empatiska blicken, som trots myten att djurrättsaktivister skulle bry sig mindre om människors än djurs lidande snarast tycks ge upphov till starkt engagemang även i människorättsfrågor.

Pelle Strindlund övertygar mig om att dagens veganer skulle ha stått i främsta ledet även under 1800-talets kamp mot slaveriet. Svagheten är dess blindhet för naturen som kretslopp.

Om ”Jordens herrar” rymmer många intressanta rön om etologi, läran om djurs beteende, blottar den desto större kunskapsluckor om ekologi.

Genom Strindlunds moraliska nålsöga passerar inget slags köttätande, varken från vilda eller ekologiskt uppfödda djur. Såväl hobbyfiskare som älgjägare utmålas som brutala våldsverkare mot kännande varelser. Domesticerade djur påstås ha varit förtryckta sedan 10 000 år.

Men även Pelle Strindlund måste döda något för att kunna äta. Ett veganjordbruk utan domesticerade djur är en fossildriven monokultur som utplånar både arter och livsmiljöer. Eftersom en stor del av jordytan inte lämpar sig för jordbruk råkar gräsätande betesdjur, som inte konkurrerar med människor om samma slags föda, ofta vara den mest effektiva och miljö­mässigt skonsamma formen av matproduktion.

En mer balanserad syn på köttätande ges till exempel av Lierre Keith i fjolårets bok ”Vegomyten”. Även Mattias Göransson har i ett aktuellt nummer av Filter skrivit om ekologisk köttproduktion som ett alternativ till pintobönorna och tzayspetten.

Det hindrar inte att Pelle Strindlunds argument är skarpa när de riktas mot den brutala djurindustrin, som kommer att ge upphov till en oändlig ström av nya, aptitsläckande matlarm så länge den undslipper en total systemförändring.