Per Agne Erkelius: ”Hotel Galicja”

Att resa till Auschwitz som författare måste vara att ställa sig inför den största utmaning som finns. Att ens tro att man har något att säga om man inte själv var där. Hur vågar man? Hur är det möjligt?

Kanske så här:

Sommaren 1963 möts en ung svensk författare och en jämnårig israelisk kvinna i en liten by på Cypern. Förälskelsen är omedelbar, och under några rusiga veckor genomkorsar de ön på motorcykel medan han lyssnar till hennes historia.

Kvinnan, Régine, har som liten bott en tid i Sverige, dit familjen flytt efter nazisternas kristallnatt. Efter att ha utvisats av svenska myndigheter tar de sig vidare till Frankrike, där Förintelsemaskineriet till slut hinner ifatt dem. Bara Régine kommer undan. Mamma, pappa och lillebror Franck, tre år, lastas vidare på fångtransporterna österut.

Fyrtio år senare har den dödssjuke författaren tagit in på ett hotell i polska Oswiecim för att skriva sin sista bok. Av den gemensamma framtid som han och Régine planerade de där veckorna på Cypern blev ingenting. Men hennes berättelse är kvar i honom, och resan till Auschwitz blir en personlig pilgrimsfärd i dödens skugga för att rädda familjen ur historiens glömska. Vem ska berätta om inte han?

Per Agne Erkelius nya roman ”Hotel Galicja” är en djärv och kompromisslös brottning med förintelsen och de krav den ställer på ett sentida vittne. Romanens författare utkämpar ett bittert tvåfrontskrig, mot cancersmärtorna men också mot historien: han måste själv tränga in i det som hände just Régines familj. Just där, just då. Pappa Joseph, mamma Emilie, lille Franck: Vad såg de, vad tänkte de? Hur dog de?

Som sagt, det är en svår genre. Och Erkelius trampar försiktigt i det litterära minfältet, på vakt mot klichéerna men ändå utan att väja för brutalitetens mest ohyggliga detaljer. Stanken i de franska uppsamlingslägren. Lastteknik på liktransporterna i Auschwitz. Det är plågsam, fängslande läsning.

Ändå är jag länge osäker på om Erkelius ska lyckas ta sig utanför konventionens ramverk. De stiliserade porträtten av Régines föräldrar är visserligen knivskarpa i sitt sätt att skildra de grymma kasten mellan trotsigt hopp och misstrogen förtvivlan. Det är starkt gjort, men det är gjort förut.

Det är först när ljuset riktas mot lillebror Franck som det bränner till på allvar. För att närma sig treåringen väljer författaren att utgå från Förintelseapparatens mest opersonliga sida, själva logistiken. Det är bristerna i den nazistiska planeringen som gör att tusen barn blir kvar i Frankrike i flera veckor innan de skickas vidare till Polen. Den lille pojken som har glömt vad han heter, som mot slutet av romanen irrar runt mellan barackerna insmord i avföring är helt enkelt bara följden av en organisatorisk miss hos bödlarna. Så självklart, och så outhärdligt.