Per Hagman har en ovanlig litterär integritet och låter sig aldrig placeras in på den litterära kartan. Jonas Thente har läst hans nya roman, som utkommer i dag.
Om man är mer intresserad än de flesta av nyskriven svensk skönlitteratur, så har man säkert något slags mental karta över de olika författarskapen. Där förekommer allt ifrån de stora och mest gynnade nationerna, som Kerstin Ekman och P O Enquist, till småländerna som man knappt visste fanns. Där finns de döda imperierna – Strindbergs romarrike och Bellmans Babylonien – och de helt nybildade stater som uppstått ur revolutionernas blod och aska.
Hur man än försöker så kan man aldrig placera Per Hagman på den kartan. Han drar sig undan alla kartografiska klassificeringar och har så gjort ända sedan debuten 1991 med den postproletära romanen ”Cigarett”. Bara detta faktum är ett mycket gott omdöme.
Han är så vitt jag vet också den enda svenska författare som snart tjugo år efter debuten fortfarande brukar omnämnas som ”unglitterär”, eller i alla fall tänkas som sådan. Även detta är ett gott omdöme.
När jag omläser några av Per Hagmans tidigare böcker, och så hans senaste roman ”Vänner för livet” – som kommer ut i dag – famlar jag trots allt efter någon lika klatschig som välfunnen rubrik att fånga honom i.
Litterär integritet. Det är vad jag kommer fram till. Per Hagman har en litterär integritet som få andra svenska författare. När jag läser hans böcker får jag alltid känslan av att komma oinbjuden på en fest, predikan eller analyssituation och man försöker bli ett med tapeten för att ingen skall märka att man är där och köra ut en.
”Vänner för livet” är ingen särskilt insmickrande roman; den fjäskar absolut inte iväg med effekter och cliffhangers. Ändå sugs man snabbt in i den, följer dramat och kan rentav bli lättad av de partier som känns aningen pratiga och personliga, eftersom man kan vila lite under tiden.
Det handlar om två typiska Hagmangestalter. Två skepp som mötas i natten. Eller, mer korrekt, som mötas på en mycket fransk, eftermiddagsdåsig kvartersbar i Nice.
Sophie har flytt från minnet av sin döde rika fader och sin klassresande moder, från England till kontinenten och från garanterad trygghet till mer osäkra förhållanden.
Erik är en Per Hagman, i så måtto att han har lämnat ett alltför trångt och tragiskt Sverige till förmån för en dag-för-dag-osäker men existentiellt mer tillfredsställande tillvaro på Rivieran.
Sophie och Erik.
De möts alltså, ungefär i romanens mitt. Hagman ger dem en tid tillsammans, men redan från början anar vi att något måste brista. ”Love will tear us apart”, som en gammal schlager så riktigt konstaterar.
Kanske skall man inte säga så mycket mer om intrigen annat än att Hagman i denna roman tycks ha grubblat mer än han brukar på berättelsens disposition. Det kan vara en märklig association, men jag tänker på det där ljudet som en gammal bokrygg gör när man har kommit till precis hälften och läser på ett glupande hänsynslöst vis. När ryggen knäcks så att det knastrar och skär igenom ens egen ryggrad. Så känns det att komma till mitten av ”Vänner för livet”.
Romanen är alltså rafflande på ett stillsamt vis. Vi kan fundera på vad det är som gör Per Hagman så särskild.
Alla som har läst honom kan känna igen de polariteter han så lyckosamt låter bilda grund för sina berättelser. Sentimentalt/krasst, distanserat/innerligt, klass/rörelse och jordkällare/luftslott. Den viktigaste motsatsen är svenskt/kontinentalt, där det typiskt svenska alltid kommer till korta som en pinsamhet, men likaså omfattar någon sorts gravitation.
Den sista person man någonsin skulle förknippa med den svale kosmopoliten Per Hagman är den sedan åtta år avlidne raggarhjälten, riddaren av extremt dålig smak Errol Norstedt alias Eddie Meduza. Denna vulgo-ikon är alltså så långt man kan komma från det man uppfattar som Hagmans credo och sinnebilden för all den svenska bonnighet hans gestalter strävar att fly ifrån.
I ”Vänner för livet” är Eddie Meduza Eriks farbror. Visst, det är symboliskt. Eddie och hans brölande publik som en bild av det som kallas Folkhemmet och som Erik flyr ifrån.
Men den trots allt ömsinta skildringen av en typisk Meduza-konsert borde – sammantaget med många andra scener och replikskiften i den här romanen – få även de mest krävande litteraturideologer att se Hagman som den akut politiska författare han alltid har varit.