En kritiker ska på sjuttiotalet ha siat om att ”den dag man återupptäcker Heidenstam i Sverige har moderata samlingspartiet passerat 25-procentsgränsen”. Den gränsen är passerad, men ännu ingen renässans i sikte för den forne nationalskalden. Inte ens Sverigedemokraterna vågar läsa honom; i stället väljer de säkra, gemenskapsproducerande klassiker av Vilhelm Moberg, Selma Lagerlöf och Per Anders Fogelström.
Men trots att få hyllar Verner von Heidenstam – en gång obligatorisk i skolan, upphöjd och beundrad av ett helt folk – är han för den skull inte bortglömd. Sedan hans brevväxling med Oscar Levertin för några år sedan blev tillgänglig har flera monografier utkommit, som Per Rydéns ”Verner & Oscar – en kärlekshistoria”, Cristine Sarrimos ”Heidenstams harem” och Andreas Nybloms ”Ryktbarhetens ansikte”. Den största tegelstenen har dock före detta förläggaren och författaren Per I Gedin stått för med biografin ”Verner von Heidenstam. Ett liv”, där han drog en lans för den store nittiotalisten.
Uppenbarligen hjälpte det inte, eftersom han nu på det lilla förlaget Lind & Co kompletterar sin biografi med en ”filippik” – en stridsskrift – med den något affekterade titeln ”Varför får Heidenstam inte vara den han är?” I den tunna pamfletten försvarar han punkt för punkt diktaren som, enligt Gedin, har utsatts för en förtalskampanj utan motsvarighet i svensk litteraturhistoria, en häxjakt som inte främst handlar om hans verk – de flesta tycks ändå kunna se kvaliteterna – utan hans personlighet.
Det verkligt anmärkningsvärda är att det saknas saklig grund för den allvarligaste, tillika mest spridda, anklagelsen: att han skulle ha varit Hitleranhängare. Nazistryktets grundlöshet har påtalats av andra, till exempel mycket övertygande av Martin Kylhammar. Det förefaller också osannolikt att han skulle ha varit en sämre människa än den genomsnittliga manliga geniförklarade konstnären, då som nu.
Som exempel: När Heidenstam skilde sig från sin tredje hustru, den trettio år yngre Greta, gav han henne ett mycket generöst underhåll, skickade fina presenter när hon en kort tid efteråt gifte sig med Anders Österling och gav henne senare, när han fått Nobelpriset i litteratur, halva prissumman. Allt detta är väl belagt och svårt att förena med den gängse bilden av en hjärtlös kvinnohatare.
Kvinnohat hittar vi i stället i rikliga mängder hos August Strindberg, liksom människohat i största allmänhet. Detta har dock inte hindrat oss från att gestalta hans liv i storslagna tv-produktioner och ge landets förnämsta litterära utmärkelse hans förnamn. Gedin beskriver hur det var genom att attackera den lovprisade Heidenstam som Strindberg lyckades positionera sig själv som radikal i motsats till den förment reaktionäre och förlegade aristokraten. Med hjälp av politiska krafter i tiden, bland annat Hjalmar Branting, gjordes en ”make-over” på Strindberg, från misantropisk kuf, ockultist och religiös grubblare till socialistisk kultfigur. Medan Heidenstam blev så traumatiserad av Strindbergsfejden att hans författarskap i princip upphörde.
Gedin bläddrar med växande ursinne genom de dammiga arkiven och konstaterar ett sedan generationer pågående och alltmer hänsynslöst karaktärsmord, en konspiration där hela den svenska litteraturvetarkåren, från Fredrik Böök till Göran Hägg, tycks ha förenats i ett rabiat smutskastande av ädlingen på Övralid.
Vid en första genomläsning finner jag det snudd på rättshaveristiskt att så ihärdigt kämpa för att ge upprättelse åt en författare sjuttio år efter hans död. Så googlar jag på måfå och slås snabbt av den märkligt hatiska tonen så fort namnet kommer på tal: ”Det verkligt utmanande … är frågan hur denne odräglige och självgode man kunde skriva ett antal skimrande och alldeles lysande dikter”, skriver kulturjournalisten Crister Enander och insinuerar alltifrån pedofili och rasism till skum homoerotik, för att till sist fråga sig om Heidenstam ”ens ägde ett samvete”. Krönikören Rolf Alsing kallar honom slentrianmässigt för ”överklassfjanten”, ”ynkryggen” eller kort och gott ”den djäveln”.
Jo, det är onekligen något kuriöst med detta bottenlösa förakt för en författare som ändå skrev dikten ”Medborgarsång” från 1899 och formulerade en av de tyngsta appellerna för den gryende demokratin: ”Det är skam, det är fläck på Sveriges baner/att medborgarrätt heter pengar.” Mot en författare som tystade vapenskramlet när unionen med Norge upplöstes 1905. Som – till skillnad från antisemiten Strindberg – försvarade Dreyfus. Som 1933 undertecknade ett upprop mot förföljelsen av judiska intellektuella i Tyskland, 1934 ett annat upprop mot förföljelsen av hans judiske förläggare Karl Otto Bonnier. Varför, egentligen, behandlas han av efterVärlden som en samvetslös, stockkonservativ, allmänt vidrig mörkman?
Svaret står till viss del att finna i Heidenstams sammansatta personlighet, en aristokratisk radikalitet parad med civilisationskritik, pacifism och en dos orientalism som gör honom svårplacerad och omöjlig att etikettera. Liksom den grava demens som drabbade honom under 1930-talet gjorde hans sista uttalanden dunkla och motsägelsefulla.
Huvudorsaken, misstänker jag dock, är en annan. Smutskastandet av Verner von Heidenstam har drag av tvagningsritual, av botgöring för vår kollektiva skuld efter andra världskriget. Samma skuld häftar, i mindre grad, vid författare som Erik Gustaf Geijer och Viktor Rydberg (för att inte tala om Böök och Sven Hedin). Tegnérstatyn i Lund vandaliserades av Afa-aktivister i samband med en 30-novemberdemonstration 2007, sannolikt på grund av dikten ”Karl XII” från 1818. Jämför med Norge, som har en ärorik krigshistoria och därför lugnt fortsätter hylla nationella ikoner som Henrik Wergeland och Bjørnstjerne Bjørnson.
Det är viktigt och rätt att granska Sverige och nazismen, som nu senast i Klas Åmarks praktverk ”Att bo granne med ondskan”. Liksom att föra en saklig diskussion om exempelvis drottning Silvias fars politiska tillhörighet. Men beröringsskräcken för allt som luktar nationalromantik är historielös. Kanske var Heidenstam överskattad av sin samtid, men han är likväl en betydande gestalt i den svenska litteraturhistorien. Gedins rehabiliteringsförsök, det melodramatiska tonfallet till trots, förtjänar all respekt.