Per Johansson kom 2006 ut med den säregna romanen ”Göteborg i päls” för vilken han nominerades till Borås debutantpris. ”Cancersurfare” är hans nästa roman. Det uttalas också i boken. Fiktivt eller autentiskt: här är författaren som nu skriver uppföljaren.
Berättaren har gått igenom psykiska svårigheter, äter psykofarmaka, har givit upp träningen och blivit tjock och förflyttat sin försörjning från restaurangkök till hemtjänst. Han tjänar två gamla nazister som ligger på sitt yttersta.
Huvudpersonen, författaren, är besatt av att följa deras sjukdom och borttynande, och trippelexponerar de sjuka gamla männens böjelse för Tyskland och germaner med dels en berättelse om Göring och hans svenska hustru Carin, dels en Berlinresa som judinnan Angela gör med sin dotterdotter Elin, en tjej han förälskat sig i på hemtjänsten. Angela umgicks med kända nazister i sin ungdom utan att avslöja att hon var judinna. Nu reser hon tillbaka och knyter samman förflutet och framtid.
Sjukdom, nazism och kärlek flätas in i varandra i denna berättelse, som är besynnerlig och rörande i all sin stökighet.
Vi möter en berättare, som har problem med sin självkänsla, som intalar sig att han uppskattar sitt jobb och sitt liv: ”Jag vill så gärna bli vuxen, eller vara någon att räkna med fast det har blivit så här att jag jobbar i hemtjänsten. Jag vill kunna stå för att jag jobbar i hemtjänsten. Ha hela, rena och snygga kläder. Och kunna känna mig stabil och trygg.”
Samtidigt som berättelsen griper över svensk och tysk historia, över obegriplig nazitid och svårbemästrad nutid, skrivs den av ett jag som färgar varje rad med sin ångest och sina alltmer nedskruvade drömmar.
Som författare är Per Johansson av en egen sort. Han skriver brant och kantigt, självlysande, som i neonfärger. Men samtidigt så hjärtskärande och ömtåligt.