I mitt rum i barndomens Malmö hängde en stor stadskarta. Innan jag somnade brukade jag följa dess mönster, oftast kvarteren runt Riseberga som bildade en perfekt kontur av ett huvud, vänt mot väster. Först efter att jag flyttat från staden upptäckte jag att stadens västra och östra delar var åtskilda av ett brett band av grönområden, från Pildammsparken ända till Hyllie. Och för den som i dag vandrar längs Carl Gustafs väg är det alltjämt så. Väster om Pildammsparken är det instängt och prydligt, på östra sidan slår sjavigheten till direkt.

Men Per Svenssons Malmöbiografi har fått min egen uppfattning om hemstaden att spricka upp. För Svensson vänder på stenar och hus och visar upp en stad som återfått sin ungdom. En stad där betongen rör sig, liksom folket. Malmö har resolut lämnat rollen som industriepokens skrotupplag. Renässansen är inte finlemmad, utan ruffig, för i detta Sveriges Chicago ”/../ förblir betongen råast, husen högst, bossarna tyngst, atmosfären mest amerikansk, kaxigheten störst, framtidshungern mest pockande, det nya nyast och samförståndsandan mäktigast”. Genom rastlöst byggande har Malmö mer än någon annan stad tillämpat Sveriges osentimentala tro på ingenjörskonst, är Per Svenssons slutsats.

Det gigantiska Kalkbrottet, byggandets ursprung, är i dag omgjort till utsiktsplats för rikemansbostäder, numera ibland kallat Malmös Grand Canyon. Snart minns ingen att det en gång varit något annat än en utsikt. För Malmö är en glömskans stad, där handlingen hyllas, allt annat avfärdas som tillgjort.

Per Svenssons bok är en dunderkur mot denna glömska. Han har distansen, ser mönstren, vänder på perspektiven, visar upp de episkt avgörande detaljerna och avslöjar myterna. I stadens självbild ingår till exempel de manliga arbetarna som cyklar mot Kockums, medan textilfabrikernas många kvinnor raderats.

Trots att Per Svensson beskriver en oskön hantering, hur företagsledare och politiker rundar de demokratiska processerna tycks han närmast förälskad i dådkraften – eller åtminstone dess konkreta resultat. Män som gillar att göra saker tillsammans. Samförståndsandan och rastlösheten. Här blir saker gjorda. Cementtillverkning, byggnader och betongpolitik.

Ibland är Svenssons kärleksfulla bild väl överslätande. När Stockholms olika maktcentra framställs som hämmande jämfört med charmen i Malmös ångvältspolitik ber jag att få avstå från att delta i den ”spontana applåd” som S-politikern Nils Yngvesson en gång beordrade publiken till.

Två människor framstår som Svenssons symboler för Malmös förnyelse. Den ene, S-kommunal–rådet Ilmar Reepalu – ännu en uppsvensk med förmåga att se Malmö utifrån – förmådde bygga in nya framtidsdrömmar i staden. Den andre är Zlatan, som förkroppsligar framgångarna. Maskrosbarnet som blev världsstjärna. För Malmö har varit platt, i geografi och kynne. Men Zlatan banade ny väg, omdefinierade kaxigheten, gav den individuell prägel, och visade att en hunsad malmöit visst kan sticka upp, slå tillbaka och segra, ja att hela staden kan det. ”Malmö, världens svenskaste stad” är en gedigen, vitter och träffsäker skildring av en modern stads återfödelse.

Men i panoreringarna mellan politiska vändpunkter och arkitekturens berättelser skyms ibland människorna. Per Svensson cyklar genom staden men kliver sällan av på andra ställen än bibliotek och pressarkiv. Det slitna östra Malmö förblir en kuliss. Utanförskap förevisas närmast som ett pittoreskt inslag i den charmiga stadsmosaiken. Och än mer saknar jag inblickar hos folk i dess västra delar, med deras blandning av varm, okonstlad öppenhet och ofta tvär främlingsfientlighet.

Kraften i Malmös pragmatism förtjänar lovord. Men i dess historielöshet kvarstår olösta gåtor. Per Svensson läser stadens kultur, men trots att han inser att Malmös identitet är tätt förknippad med bondelivets låter han inte cykeldäcken pröva myllan utanför. Svensson bejakar mångfalden, rörligheten i de öppna ytorna och den sammanhållna bebyggelsen.

Av en bok som främst handlar om arkitekturen bör man inte begära att den ska behandla något annat – och inkännande socialreportage från Malmö finns det redan många av. Men jag skulle önska att en intellektuell med Per Svenssons kvaliteter blickade mindre från ovan, kanske borde han ha träffat en pensionärsförening i Slottsstaden eller umgåtts med Fadi ”Laserturken” Kaseem när han med vänner grillar på bakgården på Professorsgatan i Hermodsdal.

Per Svensson gör en storartad läsning av den vitala staden Malmö. Men han lämnar oss i sticket med frågan om dess mystiskt självtillräckliga, jovialiska och burdusa kynne.