En tid kring millennieskiftet bodde jag i Stuvsta, en villastad i Huddinge söder om Stockholm. En valborg gick vi upp till majbrasan i Stuvsta, där en talare lovsjöng fäderna och hembygden. Det lät ju lite gammaldags, men var intressantare än det först verkade. Fäderna var folkrörelsegrundarna, och hembygden inte Heidenstams – utan den annars så föraktade förorten.
Den som talade var kulturskribenten Per Wirtén, född och uppvuxen i det omgivande Huddinge, en trakt han aldrig övergivit. När kulturradikala vänner efter hand flytt från förorten har han bitit sig kvar.
Ett val han genom åren tvingats försvara. Har man möjlighet, och särskilt om man tillhör den kreativa klassen, ska man visa den goda smaken att lämna den dystra tomheten utanför tullarna. Han har kort sagt ställts inför det moderna föraktet mot förorten, bäst sammanfattat i en Rockyteckning jag sedan den där tiden har i kärt minne uppnålad på väggen: ”Det är klart mycket grymmare att ha ett trist, innehållslöst liv på Söder än i Stuvsta!”
Nu har Per Wirtén till sist samlat sig till en beslutsam motoffensiv. Boken ”Där jag kommer från. Kriget mot förorten” är inte bara en kärleksförklaring till en förbisedd livsmiljö, utan också ett försök att vända hela värdeperspektivet: globalt, dynamiskt och befolkningsmässigt är förorten ett fenomen som sedan länge har växt om de omhuldade stadskärnorna. Vi har bara inte märkt det.
Det är en energisk, rik och stimulerande bok. Författaren, känner man, har mycket att ge igen för och ännu mer att kämpa emot. Bilden av förorten som landet ingenstans, en utbrett, blåsigt och tråkigt socialt helvete, är utbredd och har djupa historiska rötter.
Wirtén synar förortsmiljöerna på längden och bredden, berättar vad han ser i det som andra helst vill vända blicken ifrån: det bortglömda och till synes obetydliga. Han träter med läsarens fördomar och förorternas vedersakare i politiken och litteraturen. Hinner engagerat säga emot sig själv om trivseln i felplanerade områden och uppradade höghuslängor.
Men traskar oförtrutet vidare och lyckas till sist om inte precis väcka ens kärlek till föremålet så i alla fall visa hur variationsrik och levande ett stycke förort faktiskt kan vara om man bara gitter se efter. Vilket han gör, med eftertryck, i tre rejäla, samtidiga utflykter.
Den första är geografisk. Med kikare och termos går han på en tvådagars promenad som börjar i Huddinges utkant, Kungens kurva, och fortsätter genom villaområden, gamla allmänningar och radhusområden. Via Rågsved och Hagsätra bär den ända upp till stadsgränsen vid Skanstull.
Den andra trippen går genom hans egna minnen från platser i Huddinge där han bott: det lilla radhuset på femtiotalet som växlades upp i villa. Första egna lägenheten i Flemingsberg. Till sist åter ett radhus, på Mossvägen.
Den tredje är en intellektuell och historisk resa genom förortsbebyggelsens framväxt internationellt och i Sverige. Från Englands tidiga modellstäder till miljonprogrammen, från skildringar av förortens slumelände hos Rudolf Värnlund till villaeländet hos Richard Yates och George Orwell.
Förorten har växt fram i en evig pendelrörelse mellan nödvändighet och utopi. Men resultaten av visionerna har sällan blivit de avsedda, det enda verkligt bestående är att själva utbredningen, ”the urban sprawl”, fortsatt och fortsatt.
Mot slutet av promenaden står Per Wirtén på Högdalstoppen och får syn på Den nya staden. Där uppifrån syns det att innerstaden inte längre är centrum, bara en förtätning bland andra i en oändligt utsträckt bebyggelse.
Och E4:an som skär rakt igenom är ”Stockholms nya Storgata”.
Hm. Går det att älska Flemingsberg , Rågsved och trafiklederna som man kan älska sin bruksort eller gamla innerstadkvarter? Osäkert, jag tvivlar. I botten av hela denna mångfald av förstadsformer finns en brist på innebörd som skapar en särskild sorts frånvaro. Motsvarigheten är de mattor av fritidshus som brer ut sig över landet, båda fenomenen ett slags monokulturer av boende och konsumtion i närheten av något annat; staden eller naturen.
Och båda visar oss något vi nog helst vill slippa se: det här är vi, avklädda våra illusioner om social och existentiell mening. Vi äter, sover, handlar, tittar på tv. Punkt.
Visst går det att trivas där, alldeles utmärkt, jag har provat. Per Wirtén visar också att det finns betydligt mer innebörd och historia i förorten än man anar, och att den utan tvivel är framtidens tecken.
Bara att gilla läget. Men att lovsjunga det är – trots allt – lite för mycket.