Ibsengatan 41–43, lägenhet 717. ”Det var mamma, pappa, Kaj och en alldeles nybyggd lägenhet i Blackeberg. Sedan hände något. Jag föddes. Indirekt eller kanske rentav direkt var jag således skyldig till katastrofen.”
Det finns en pistol. Ett fickur som har stannat. Det finns en katastrof.
Familjedramat som spelas upp i Peter Handbergs roman ”Skuggor” skulle kunna vara en Ibsenpjäs. Uppfinnarfadern med sina livslögner. Modern, damfrisörskan, den förtvivlade och hysteriska. Bristen på pengar. Bristen på kommunikation. De två sönerna: drömmaren och skeptikern. Allt går i kras. Det finns en pistol. Vem bär skulden för att det blev som det blev?
I svallvågorna av Felicia Feldts såriga uppgörelse med sin mamma (i romanen ”Felicia försvann”) kan man fråga sig om det är viktigt att läsa ”Skuggor” som en självbiografisk roman. Huvudpersonen Peter har förvisso många likheter med författaren Peter Handberg; han är också översättare, har varit bosatt i Berlin, är i samma ålder och så vidare. Läsare som lockas av det fiktionslösa uppsåtet har möjlighet att följa ett sådant spår. Men jag vet inte om det spelar så stor roll. Vad som framför allt berör mig i Handbergs prosa är den finkänsliga uppmärksamheten. Han kan skriva: ”I en främmande stad några år tidigare hade jag noterat att lägenhetsnycklarna som jag halade upp ur jackfickan förvandlades till ’en svagt klingande förtrolighet’ i den anonyma omgivningen. När jag nu tog upp nycklarna till pappas lägenhet ur väskan gott och väl femhundra meter från hans hus avläste jag dystra toner i nyckelknippans rassel.”
Det är en avläsande optik som zoomar in detaljerna och lämnar tolkningen öppen. Jag tycker om det, och jag tycker om envisheten i beskrivningarna av det vardagliga. Som när Handberg skriver om en bänk: ”Utanför sjukhuset satte jag mig på en bänk som fått ryggstödet sönderbrutet eller bortskruvat. Eller snarare hade det blivit uppeldat. På de uppstickande metallribborna där stödet varit fastskruvat syntes ränder av sot och förkolnade bitar stack upp ur snötäcket.”
Ändå, eller kanske just på grund av att Peter Handberg är en så god stilist, blir det tydligt hur svårt det är att fånga sin egen familjehistoria: ”Orden är ofta klumpiga skiftnycklar som försöker skruva ihop en rinnande lera.” Minnesbilderna slinter och glider. Vi hoppar bakåt och i sidled i tid och rum men går det att greppa denne demoniske fader? ”Knappast”, skriver Handberg, ”Mamma hade förgiftat pappa för mig för alltid. Det var sant. Men i ännu högre grad hade han gjort det själv med sin oförmåga att ta mig till sig eller inte ens försöka.”
Barnets ursinne och kamp för överlevnad framträder i full styrka, hur vuxet barnet än må vara i andra avseenden (som här, en medelålders man med egna barn). Föräldrarnas skuggor, repetitionerna i beteendemönstren, ibland blir jag uppgiven över att läsa samma antika oidipala urscener våren 2012. Låt gå för det. Man kan också vända på resonemanget och fascineras över att vi människor är varandra så lika. Genom seklerna, genom historien.
På några få ställen svajar stilen och det har nästan alltid med huvudpersonens relation till kvinnor att göra. Kvinnan i grillkiosken kan plötsligt sväva ut i funderingar som ”Det fanns något oåtkomligt över honom. Men inte oåtkomligt på det sätt som andra män gömde sig bakom tjockbroskade floskler” eller drömkvinnan i Cadierbaren som citerar Epiktetos och säger saker som ”Jo, visst, dummer, men jag vill mer än bara sex.” Varefter huvudpersonen en sida senare börjar citera Dylan.
Över huvud taget upplever jag att modern spökar i den här fadersfixerade romanen. Som tar sin utgångspunkt i faderns död, men, förstår man, inte påbörjades förrän efter moderns begravning. Liksom alla goda pjäser väcker också detta drama fler frågor efter styckets slut. Jag vill veta mer, tänka vidare, vilket jag ser som ett gott tecken. Visst går romanen ihop, kompositionen genomtänkt och strålar samman i slutet, men leran rinner vidare hur skickligt Handberg än skruvar med orden. Vad hjälper en skiftnyckel mot livet? Hur gör man upp med en far som sedan länge är död?