Det fanns en tid när känslan av att allt redan har sagts dominerade den litterära diskussionen. Det var på åttiotalet som upplevelsen av att alla skrivsätt och genrer var använda blev akut. Det gick inte längre att vara unik, modernismens nästan sekelgamla illusion. Vi som kom in i litteraturen då tvingades aktivt ta ställning till frågan om vad som var möjligt att skriva. Ibland kallades det för postmodernism. Vad gör vi efter modernismen?

Berättelsen stod i fokus. Var inte berättandet rent av förbrukat? Det förekom mycket prosa som inte berättade – eller åtminstone aktivt ifrågasatte berättandet. Det mesta av det är i dag oläsbart.

Det var i det läget Peter Høeg dök upp som en räddande ängel. Han återerövrade berättandet i en tid av uselt berättarsjälvförtroende. Det var okej att återanvända förbrukade strukturer. Det gick fortfarande att hitta sin egen röst i berättandet.

Det är så jag minns Peter Høeg från den tiden. Berättandets äreräddare. Den fabulösa debutromanen ”Föreställning om det 20:e århundradet” från 1988, och så ”snedsteget” in i deckaren med ”Fröken Smillas känsla för snö” från 1993, som blev så avgörande för mitt eget skrivande.

Och så, efter ytterligare ett par, inte riktigt lika lyckade böcker, försvinnandet. Tystnaden. Tillbakadragandet. När Høeg återvände till litteraturen efter tio år var klimatet radikalt annorlunda. Han fick en försmak av det i form av Natalia Kazmierska, som på skjutjärnsjournalistens vis letade upp honom och svek vartenda tänkbart förtroende för ett scoop. Bland annat råkade han avslöja att han skrev på en ”stor roman”.

Det var ”Den tysta flickan” som kom 2007, en orättvist sågad storsatsning där Høegs tioåriga andliga förkovran möjligen fick lite för stor plats och intrigen blev en aning gåtfull. Men på det hela taget var det en våghalsig och självlysande roman som inte riktigt hittade sin plats i det nya, påtagligt ytligare ­litterära klimatet.

Har då Høeg lärt sig läxan i den nya romanen ”Elefantskötarnas barn”, som ges ut parallellt i Danmark, Tyskland och Sverige? Och vilken läxa? Lägga ambitionerna på hyllan?

Nja, ambitionerna finns kvar, men anslaget är klart lättare, för att inte säga lättsinnigare. ”Elefantskötarnas barn” är en säregen blandning av komisk ungdomsroman (bitvis farligt nära Lemony Snickets ”Syskonen Baudelaires olycksaliga liv”), gammaldags skröna och andlig frigörelseskrift.

Det bestående intrycket är humor. Peter Høeg har helt enkelt haft väldigt kul medan han skrev berättelsen om prästbarnen vars föräldrar försvinner. Han kan ta ut svängarna ordentligt och med den mustiga skrönans hela arsenal överdriva sina karaktärers egenskaper i det oändliga. Slapstick och saftiga oneliners står som spön i backen.

Och det är väl där jag har min invändning. Även om det är genuint roligt – och inte minst en språklig njutning, också i Ninni Holmqvists superba översättning – blir det en aning homogent. De existentiella reflexionerna om att ”hitta dörren” i det fängelse som är våra liv går i stort sett helt förlorade i den virvlande händelsekedjans maniska flöde.

Dessutom finns det en diskrepans mellan Høegs komplexa intrigbyggande och skrönans krav på enkelhet. Skrönans struktur är digressionens, utvikningens. Man har en rätt enkel historia och tar varje chans till utvikning, till en festlig minihistoria som egentligen inte har med saken att göra, för att därefter återvända till den enkla historien. Men kombinationen av komplex intrig och skröna är svår att ro i land, och jag tycker inte att Peter Høeg riktigt lyckas.

Det beror egentligen på skrönans tendens att svälja allt annat. Den låter sig inte riktigt kombineras med mer subtila litterära mål och medel, det är en aggressiv litterär form som måste brukas med försiktighet. Skrönan kan göra berättandet så oerhört självgott.

Så är inte fallet med ”Elefantskötarnas barn”. Den språkliga subtiliteten och uppfinningsrikedomen räddar romanen till en härlig läsupplevelse, en sorts orgie i litterära upptåg. Den långa sekvensen på färjan från det fiktiva Finø i Kattegatt till ”Den stora synoden” i Köpenhamn är till exempel komik på allra högsta nivå, ett lite själv­ironiskt återvändande till fartygsscenerna i ”Smilla”.

Det råder ingen tvekan om att Peter Høeg känner sig friare än någonsin som författare. Förmodligen var det nödvändigt att blåsa ur systemet med en rejäl skröna. Men jag hoppas att han använder formen lite mer sparsamt i fram­tiden. Den lämnar sällan bestående läsintryck efter sig.