Tony Blair kliver in och meddelar att den här gången har Gordon minsann gått för långt. Nu! Nu! Nu, jäklars! Men han lyckas ändå inte konfrontera honom.
Brown är ”galen och farlig” tycker Blair. ”Om mina barn betedde sig som Gordon hade jag blivit äcklad”, säger presschefens sambo. Brown manipulerar, mobbar, ryter och svär. Blair lovar lite av det ena och lite av det andra. Framför allt tycker han att det är tråkigt att behöva läsa utredningar och sätta sig in i teknikaliteter.
Vad är hans vision för Storbritannien? Han borde lära sig mer detaljer om vår politik, klagar en ung politisk sakkunnig vid namn David Miliband.
Gordon skriker på Tony. Peter skriker på Gordon. Tony tycker att Gordon behöver ”massiv terapi”. Tony klagar för Peter att Gordon är utom kontroll, han skrek ju på Alistair för att Alistair hade läckt att Charlie hade pratat med pres-
sen …
Det sägs att politik är som showbusiness fast med fulare människor. Peter Mandelsons memoarer är onekligen lysande såpopera. Man får ta dem för vad de är.
”The third man” heter boken. Det är precis vad Peter Mandelson var. Tillsammans med Tony Blair och Gordon Brown förändrade han under åttiotalet det brittiska Labour-partiet. Från ett marginaliserat trotskist-angripet parti som misslyckades med att stoppa Thatcher 1983 (eftersom de gick till val på ett manifest som i efterhand har kallats för ”det längsta självmordsbrevet i världshistorien”) till fenomenet New Labour.
Mandelson, Brown och Blair vann tre val på raken och definierade den europeiska socialdemokratins nittiotal. Fantastiska reformer som en miljon dagisplatser, minimilön, fred på Nordirland och moderna skolor, å ena sidan. Irak-kriget och en alltmer paranoid och övervakande stat, å andra sidan.
När Blair klev in på Downing Street 1997 var New Labour en bred koalition med entusiastiskt stöd. Det är lätt att glömma. Allt eftersom striderna mellan Blair och Brown blev bittrare, gick delar av partiet vilse i den nyliberala pannkakan. Trots att man lyckades lyfta en halv miljon barn, och nästan en hel miljon pensionärer, ur fattigdom fick Labour inte grepp om ojämlikheten.
Peter Mandelson är känd för sitt uttalande att ”jag har inga som helst problem med att folk blir snuskigt rika”. Det fick Labour äta upp. Finanssektorn kollapsade som bekant 2008.
Det här blev paradoxalt nog Gordon Browns största stund. Han som aldrig kunde bestämma sig för något tog plötsligt tag i att rädda Europas bankväsende. Högerspöket Peter Mandelson fick avsluta sin karriär med att förstatliga saker och försvara en femtioprocentig skattesats. Han verkar inte missnöjd.
Mandelson skriver att han i efterhand har insett att Labour bland annat borde ha drivit en mycket mer aktiv industripolitik.
Nu är det emellertid över. Brown är borta. Blair har rent av skrivit klart sina memoarer. David Miliband och hans bror Ed har blivit stora och bråkar om vem som ska bli ny partiledare. Ingen av dem tycker att det är oproblematiskt att folk kan bli ”snuskigt rika”. Tvärtom tävlar de i retorik om rättvisare skatter och tuffare tag mot finanssektorn.
Europeisk socialdemokrati har förändrats. De ekonomiska teorier som definierade åttio- och nittiotalet har fallit samman. Det sägs att det nyliberala ögonblicket är över. Ingen vet vad det innebär.
Årets mest diskuterade bok bland socialdemokrater är Tony Judts ”Ill fares the land”. Judt var en brittisk historiker som tillbringade större delen av sitt liv i New York. Han gick nyligen bort i förlamningssjukdomen ALS. ”Ill fares the land” är en frenetiskt dikterad bok av en nästan fullständigt invalidiserad man som försöker hinna säga det han vill ha sagt innan döden tar honom. Det märks i texten. Energin vibrerar.
”Något är fundamentalt fel med sättet vi lever på”, börjar Judt. Klyftorna ökar, gemenskapen är privatiserad, de rika har låst in sig i en framhallucinerad konsumtionsbubbla där de slipper se konsekvenserna av sin egen livsstil. ”Vi vet alltings pris men ingets värde” och en sådan tomhet har ingen generation känt sedan 1920-talets unga. Vad finns där att säga?
Tony Judts tes är att socialdemokratin borde öppna munnen. Efter andra världskriget lyckades den tack vare ett antal unika förutsättningar bygga upp samhällen som trots alla sina fel var de mest anständiga som någonsin hade funnits. Dagens socialdemokrati måste bli bättre på att stå upp och försvara detta! Varför ber rörelsen om ursäkt för sina historiska segrar gentemot en höger som var emot varje steg? Det är en rimlig fråga.
Borgerliga politiker som Fredrik Reinfeldt i Sverige och David Cameron i Storbritannien försöker gå, stå och tala som vore de socialdemokrater. Om det är enda sättet att vinna val på i dag – hur kan socialdemokratin själv då vara på defensiven?
”Ill fares the land” är en mycket läsvärd bok. Samtidigt finns det en hel del att irritera sig på. Tony Judt klagar på hur intellektuella har ansett sig för fina för att sätta sig in i politikens detaljer, samtidigt faller han själv i samma fälla.
Judt beskriver det som att Thatcher och Reagan kunde ta över eftersom världen plötsligt kapades av ett antal österrikiska ekonomer. Friedrich Hayeks idéer stormade in, det nyliberala mörkret sänkte sig och ingen kunde göra motstånd: 60-talets barn hade flummat bort sig i medborgarrättsrörelse och feminism.
”Det personliga ansågs politiskt” fnyser Judt och ser det som ytterligare ett tecken på den nyliberalism som involverar allt från Pinochet till Tony Blair och Barack Obama. Samma nyliberalism som är ansvarig inte bara för moralens förfall men även för att taxichaufförerna i London inte längre hittar.
Att världen gick igenom en ekonomisk kris i slutet av 70-talet och att den på ett fullständigt grundläggande plan förändrade de ekonomiska förutsättningarna, det nämner Judt knappt. Men det är trots allt huvudförklaringen till att nyliberalismen ens kunde bli aktuell. Bristen på ekonomisk analys gör att ”Ill fares the land” på något plan misslyckas med att förstå socialdemokratin. Javisst, nittiotalets socialdemokratiska ledare var definitivt ”Thatchers barn” precis som Judt skriver. Men vad gör man om man nu råkar vara Thatchers barn?
Socialdemokrater har alltid anpassat sig till de politiska förutsättningarna. Under efterkrigstiden såg de ut på ett sätt och efter 1979 på ett helt annat. Kunde man ha gjort mer de senaste tjugo åren? Antagligen. Skulle man ha fått väljarnas förtroende om man inte delvis hade anpassat sig efter de nyliberala vindarna?
Antagligen inte. Socialdemokrater är den typ av människor som tycker att en miljon dagisplatser alltid kommer att vara värt det.
De senaste tjugo åren har socialdemokratin varit tvungen att hitta ett sätt att vinna val trots sina socialdemokratiska värderingar. Nu måste den lära sig att vinna val genom sina socialdemokratiska värderingar. För det krävs en förnyelse lika radikal som en gång i tiden New Labour.
Om man får tro intrigerna i Mandelsons memoarer kan det dessutom vara bra att hitta mer avslappnade former att hantera sina palatsintriger på: ”Vi kan inte fortsätta så här. Vi dödar varandra. Det är inte roligt längre”, säger Gordon Brown.
Tony Judts bok ”Ill fares the land” kommer i svensk översättning (Karneval förlag) i januari 2011.