Det är en aprildag 1993. Som vanligt spelar berättaren – försvinnande lik författaren – sin ”livsroll”: evigt förekommande gör han sitt bästa för att inte ligga omgivningen till last. ”Det är bättre att låtsas att allting är som det ska. I enlighet med nedärvda mönster från uppväxttiden struntar han lidelsefullt i sitt verkliga tillstånd.” Trots omtänksamheten känns det mesta dock fel denna ödesdigra onsdag. Kallsvetten får skjortan att klistra mot kroppen, luften tycks plötsligt inte längre innehålla någon luft. Trots att kroppen är brännhet omges den av ett pansar av is. I bröstet växer en smärta större än berättaren någonsin upplevt. Strax innan han segnar ned funderar han över detta sällsamma faktum: ”Det är faktiskt jag.”

I den kortroman som nu utkommer på ett av Litteratur-Sveriges unga hopp, Rámus förlag i Malmö, skildrar Péter Nádas en mans tankar medan han drabbas av en hjärtinfarkt och efter tre och en halv minut återförs till livet genom elektrochocker. Med stillsam, aldrig sviktande skärpa fångar hans ”Egen död” det självklara men outgrundliga tillstånd i vilket ett medvetande kan försättas nära döden. Ervin Rosenberg har översatt med den äran. Sida upp och sida ned träffas den rätta tonen mellan nerv och saklighet. Som i den här scenen på en restaurangtoalett strax före kollapsen: ”Jag såg i spegeln att ansiktet hade blivit vått. Jag kände rentav igen mina egna drag i mitt våta ansikte. Jag var långt borta från mina intryck.”

Till denna lilla boks storhet hör firandet av ”den oändliga hänförelse” som berättaren säger sig alltid ha trängtat efter, men så sällan varit i närheten av. Oändligt allvarlig och ändå älskvärt pragmatisk skildrar han sin kosmiska överraskning då han förstår att en människa består av så mycket mer än bara sig själv. ”Närmast i beskrivningen kommer man kanske om man säger att den mänskliga kronologin öppnar sig, men den gör det framåt och bakåt på samma gång.” I detta läge rör berättaren vid skapelsens grundsats och tippar över i ett tillstånd för vilket han saknar namn. Det är ju förs­ta gången han är med om vad som just sker. Början nuddar vid slutet, ”och jag föder min död”.

Även i tidigare verk har Nádas ägnat sig åt att fånga och tänja ut enstaka ögonblick. För trettio år sedan skildrade han i en roman hur en man rullar en joint med en kvinna som han egentligen vill lämna och hög som ett hus försätts i ett tillstånd svävande mellan begär och inbillning, självtvivel och kärlek. På senare tid har han vidgat den mänskliga orgasmen, detta sekunder långa spektakel, till att omfatta allt som får plats på 1 000+ sidor. I ”Egen död” drar han samman, vänder ut och in på varseblivningen och finner en svalkande oändlighet i det kallsvettigt förkortade. Till slut inträffar det underliga: även läsaren gläds åt gastkramningen.