Det är lika bra att säga det med en gång: Sverige har fått ett nytt stort ordkonstverk. Det är signerat Peter Törnqvist, som debuterade 1998 med novellsamlingen ”Fältstudier”, följd av ”Lövsågare, innerkurva” 2003. Under de där åren runt sekelskiftet nämndes han ofta när man diskuterade den unga författargenerationens intresse för kortprosa. Sedan har det dykt upp några översättningar ur hans hand, men i övrigt har det varit tyst.
Nu vet vi vad han har hållit på med. Han har arbetat fram en småländsk romanvärld. I ”Kioskvridning 140 grader” befinner vi oss i Westra Härad på 70-talet. Omgivna av skogar och mossar ligger några hus, en skola, en igenbommad affär, en gammal disponentvilla, det lilla företaget Idhults Torv AB och en nyss nedlagd pinnstolsfabrik. Långt är det till den stora och befolkade världen. När vinden ligger rätt kan man på håll möjligen höra tåget på väg till Nässjö.
Här bor Hannele, Sula, Pjäta, Tjippen, Dimma och Lason. De sommarjobbar som torvtäckare och på kvällarna ligger de och pratar vid ån. Nedläggningen av pinnstolsfabriken har fått dem att börja prata om allt som bara försvinner, stolar lika väl som människor. Runt tonåringarna växer det fram ett persongalleri med smeknamn präglade av traktens lika skoningslösa humor som minne: Cartoon (för att han på en julfest kräktes i en papplåda), Brajton (för att han syster nästan åkt till England på språkresa) och Jyro Tryckaren (för att han lite varstans i det fria sätter sig på huk och skiter).
Peter Törnqvist har genrebestämt romanen som ”en wästern”, och man kan absolut se Westra Härad som ett västernland med råa sällar med pistoler i nattduksborden och Big Bengts turistattraktion High Chaparral som viktig arbetsplats en bit bort. Men det är i så fall en västernroman som lika mycket är en arbetarroman eller en utvecklingsroman.
Vår yngling i bygden heter Tjippen. Han är uppvuxen med sin kyrklige far, Bälgen, som är organist och lärare, och styvmodern Bälgan. Hans riktiga mamma har dött i cancer. Hela tiden spyr fadern förakt över Tjippen och hans bror Sula, men speciellt Tjippen. ”Fan vatt livrädd hele livet”, säger Tjippen som dagtid hjälpligt försöker värja sig mot faderns kristna och rent sadistiska skuldpredikningar men på natten är sängvätare. Fadern kräver att Tjippen ska gå i kyrkan, men för varje örfil bär det sonen alltmer emot.
En dag får Tjippen nog och slår ner fadern. Då finns det bara en sak att göra: rymma. Efter arbetsdagarna på torvmossen cyklar han mot byn med de andra innan han återvänder tillbaka till mossen där han gömmer sig över natten. ”Så länge man cyklar är man fri. Man har kanske vägts och befunnits för lätt. Men på cykel är det ingen nackdel.”
Romanen är delvis skriven på dialekt. Törnqvist glider mellan rikssvenska, allmän småländska och så traktens Järnhyltamål, som dialogen är skriven på. Det är som om man skulle mixa ihop Sara Lidman, Torgny Lindgren, lite tidig Lotta Lotass och en rejäl dos Slas. Hans stil är så välgjord att man hör den dialektala satsmelodin utan att det blir svårt att läsa. Det är dessutom helt fascinerande att se hur Törnqvist inte beskriver personerna utifrån, utan låter hela texten bli som en stor massa som liksom modulerar fram personerna. Hans psykologiska blick är mättad och mogen.
Mycket fint är också hur Peter Törnqvist förankrar språket i naturen, i själva marken. För det här är allra mest en roman om hur språk och människor är ett. Tjippen och de andra torvtäckarna går i arbetslag över mossen. Det är ett hårt, tröstlöst och långrandigt jobb. De pratar och fäller spridda kommenater om allt från vädret till världsläget. Under dem finns lager på lager av jordskikt, djurkroppar, skal, rötter, spillning, av skärvor, rester och tyger från människor, ja historien. Det är tryggt och präglande, men det gör också att man binds till trakten. Det går knappt att komma därifrån.
Tjippen som har läshuvud går på mossen och funderar på skillnaden mellan ”skriftswänska” och Järnhyltamål: ”Den dialekten kunde inte föras över på papper utan vidare, utan att bli stympad eller se åsanissi ut.” Det är både sorgligt men också löftesrikt med glipan mellan bygdespråket och rikssvenskan. För, som Törnqvist skriver, ”en rymmartanke fumlade runt i Tjippen angående detta: Där i språkglappet. Att där vara ...fritt”. Där kan man bli fri och rörlig.
Desto mer fantastiskt är det när Tjippen på badstranden träffar ett holländsk tjej på semester med sin familj. Hon är underskön när hon i blå baddräkt kommer susande ur vassen på en vindsurfingbräda. Han blir knäsvag. Plötsligt kan Tjippen prata engelska, ett språk han knappt trodde att han kunde, men som liksom svävar högt och fritt över den småländska jordmånen: ”How long are you staying?” säger han och blir med ens en annan. Det är ett så intelligent och samtidigt poetiskt sätt att skildra vad språk är, och vad vi blir genom det.
Det är rena vitaminkicken att läsa Peter Törnqvists romandebut. Eller rättare sagt, det stora och breda mittenpartiet som följer Tjippen. I början gör Törnqvist en för lång runda bland traktens original och i slutet fransar han till berättelsen rejält med en helt onödig koppling till nutiden. Det är så uppenbart att det är konstigt att han inte sett det själv. Utan inledningen och avslutningen hade den här romanen stått på varenda litteraturprislista under 2010.
Så ta god tid på er och läs den. De 300 sidorna tar dubbelt så lång tid som 300 sidor brukar ta. Man får dra ner på tempot och läsa långsamt för att höra alla skikt och nyanser, men man blir rikt belönad. Jag kommer länge att ha kvar personerna, scenerna och språkstämningen i minnet. Och bilderna: som när Sula kliver på en sten i sjön och det visar sig vara en död älg. Det är så trollskt, vackert och obehagligt att man ryser.