Petina Gappahs noveller från Zimbabwe är bra på ett så självklart vis att jag först har svårt att sätta fingret på vad det är. Stilistiskt är de inte särskilt märkvärdiga. Prosan är rak och avslappnad med en underliggande humor som blixtrar till.
En man säljer datorer som skänkts till landsortsskolor i en valkampanj – ”de behöver dem ju ändå inte, det finns ingen elektricitet i deras skolor” – en barnlös kvinna adopterar i hemlighet barnet från en sinnesförvirrad kvinna, en annan man får tre par skor i stället för pension när företaget där han arbetat gått i konkurs.
Gappahs berättelser är vardagliga och underhållande och starkt politiskt infärgade, men det är en systemkritik som aldrig är plakatmässig eller stereotyp, snarare ständigt närvarande med förvånande lång efterverkan. Jag går och tänker på dem när jag diskar, när jag väntar på en buss som inte kommer, de gör sig påminda när jag försöker sova.
”Sorgesång för Easterly” är Petina Gappahs debutbok och tilldelades Guardian First Book Award förra året. Läser man intervjuer med den trettioåttaåriga författarinnan dyker J M Coetzees namn upp flera gånger, som förebild, mentor och inspiratör. Coetzee var en av dem som tidigt upptäckte Gappahs talang och har hjälpt till att sprida hennes namn över världen.
I dag arbetar hon som advokat i Génève och försörjer därmed delar av släkten i Zimbabwe. Men, som hon säger i en intervju: ”åtminstone en person i varje familj på min gamla gata lever utanför landet. Det är en förvånansvärd brain drain” (begåvningsflykt).
”Sorgesång för Easterly” rymmer tretton noveller och ganska många begravningar. Här står änkan till den bortgångne politikern och begraver ståndsmässigt en kista fylld med jord, en familj är på väg att ruinera sig på en begravning som ständigt skjuts upp, en kistmakare dansar sig till döds och begravs i sin egen kista och en son som inte infinner sig vid faderns begravning är den som betalar för ceremonin.
Död, fattigdom, inflation och korruption i ett land som drabbats hårt av kolera och aids – och kolonialism och diktatur – finns i alla varianter och former.
”Hur kan en enda man regera i all evighet?” låter Gappah en av de politiska aktivisterna säga. I år är det trettio år sedan Mugabe fick makten i Zimbabwe. Hans 86-årskalas som gick av stapeln i februari, beräknas ha kostat 500 000 dollar (medan majoriteten av befolkningen lever under 1 dollar per dag).
”Det är olagligt, såklart, allt det här med svarta marknaden, men de kan lika gärna anhålla varenda levande själ mellan Limpopo och Zambezi och få den saken ur världen”, säger en av romangestalterna krasst.
Och visst finns det mycket av krasshet, och sorg, i ”Sorgesång för Easterly”. Men samlingen inleds med en dikt av den amerikanske poeten Jane Hirschfield, som skriver: ”envisheten hos ett träd: när det finner att/ljuset från ett håll just har skymts, vänder/det sig åt ett annat. Blind intelligens,/javisst. Men ur sådan ihärdighet uppstod/havssköldpaddor, floder,/mitokondrier, fikon”.