Det är inte alls svårt att föreställa sig att ”Allt detta tillhör mig” slog ner som en bomb i det tjeckiska kulturlivet när den kom ut i Prag 2002. Författaren var den helt okända Petra Hulova, en blott tjugotreårig antropologistuderande som inte bara vågade sig på att förlägga sitt verk till en så främmande plats som Mongoliet, framför allt vågade hon ta ut svängarna på ett för debutanter ovanligt frimodigt vis.
”Allt detta tillhör mig” är nämligen en fullfjädrad familjekrönika av den typ som våra fördomar hävdar att bara en rejält livserfaren människa skulle kunna skriva, och det är alltid härligt att få sina fördomar skjutna i sank. För här ljuder livserfarenhetens mogna stämma alldeles distorsionsfri. Om än i lidandets alla tonarter.
Två saker skiljer emellertid romanen från en traditionell släktkrönika. Handlingen har målmedvetet förlagts till en plats utan elektricitet, telefoner, medier – helt utan yttre störningar – vilket reducerar existensen till dess yttersta grundvillkor. Därtill är perspektivet alltigenom kvinnligt.
Det går med andra ord alldeles utmärkt att hävda att ”Allt detta tillhör mig” är en feministisk roman. Det är de skrift- men ingalunda språklösa kvinnorna i ett samhälle märkt av de flesta kulturers möjligen kroniska barnsjukdomar – kvinnoförtryck och rasism – som, för kanske första gången i litteraturhistorien, får föra ordet.
Och de gör det lågmält mässande och på ett berättartekniskt enkelt men finurligt vis. Det som i mer än halva romanen framstår som det allenarådande berättarperspektivet – ett namnlöst jag som vi följer från barndom till vuxenhet, alltmer invaggat i övertygelsen om att detta är den enda sanningen om det hårda herdelivet på stäppen – splittras plötsligt. Jagets perspektiv ifrågasätts av en hel serie kvinnliga familjemedlemmar. Hon får ett namn – Zaja – och alla de avgörande händelserna i hennes liv ges helt nya innebörder när de ses ur andra perspektiv. Livet är aldrig enkelt, allra minst under de enklaste omständigheter.
Det råder ingen tvekan om att Petra Hulova känner sitt Mongoliet in i minsta detalj – det doftrika, tuffa, karga livet i de vita tälten på stäppen, gererna, uppvärmda av elden från boskapens spillning, lika väl som det minst lika hårda livet i landets enda storstad, Ulaanbaatar. Men det som är en fullkomligt övertygande, extremt inkännande kvinnoskildring fast förankrad i sin kultur och sin geografi, lyckas samtidigt överskrida sina egna begränsningar och vidröra existensens kärna.
Det händer ibland med vissa böcker. Plötsligt faller allt det jordiska, allt det begränsande, bara bort. Flagnar av. Och så sitter man där och stirrar livets mening rakt i vitögat. När man tittar bort har den förflyktigats, och man förmår naturligtvis aldrig riktigt redogöra för den, men anblicken är oförglömlig. Det kanske är så nära en religiös upplevelse vi cyniska urbana västerlänningar kommer nu för tiden.
Det här sker ett par gånger i ”Allt detta tillhör mig”. Jag undrar om det någonsin tidigare har hänt med en debutroman.
Det är tio år sedan den kom ut i original. Sedan dess har Petra Hulova skrivit ytterligare fem romaner. Jag kommer på mig själv med att längta efter dem, inte minst i Sophie Skölds utsökta svenska språkdräkt, och jag undrar hur Hulová har utvecklats som författare. Rámus, det lilla kvalitetsförlaget i Malmö, får gärna skynda på med fortsättningen.