Samma år som jag föddes avskaffades sjukdomen polio i Sverige. Det året, 1957, inleddes massvaccineringar i alla åldrar, och sedan dess har vi inte haft något nytt allvarligt utbrott av poliosmitta. Det hot som svävat över tidigare barnkullar hade avlägsnats när jag var liten – men det gjorde sig ännu påmint.

I sin nya roman, ”Nemesis”, skriver Philip Roth om den skräck för sjukdomen polio som kunde få ett helt samhälle i sitt grepp. I romanen är det 1944. Bland Stilla havs­öarna och i Europa pågår kriget – och i den judiskt präglade förorten till Newark bryter polio ut bland traktens barn. Det är en mycket het sommar. På de kommunala lekplatserna spelar pojkarna softball och flickorna hoppar hopprep i värmen. En morgon saknas något av barnen. Nästa morgon två till. Och i bakgrunden hör man ständigt ambulansernas sirener.

Oron utlöser underliga försvarsmekanismer. Framför allt söker man syndabockar. Är det italienarna från grannkommunen som sprider smittan med flit? Är det den utvecklingsstörde Horace som smittar genom sin brist på hygien? Korvgubben? Hur ska man då hantera sin dubbla oro, för de inkallade sönerna långt borta och för barnen på lekplatsen, utan att få skylla på någon?

Huvudperson i ”Nemesis” är den tjugotreårige gymnastikläraren ”Bucky” Cantor, som denna sommar har ansvaret för en av stadens kommunala lekplatser. Bucky är en riktig mönsterpojke, full av ansvarskänsla och framstående såväl som simhoppare som spjutkastare. Men på grund av sin dåliga syn har han inte kunnat ta värvning, och hela hans vardag genomsyras av skuldkänslor på gränsen till det verkligt neurotiska. Porträttet av Bucky börjar som karikatyr men djupnar alltmer. Roths flyhänta stil och romanens snabba flyt gör att man riskerar att missa porträttets mer intressanta sidor. För sådana finns där, strax under ytan.

Bucky försöker hantera sin egen skräck för sjukdomen genom pliktuppfyllelse. Han uppsöker de sjuka barnens familjer. Han går på begravningen av en pojke han knappt kände. Han äter korv på den misstänkta mjölkbaren. Och så länge han står mitt i epidemins centrum är det heller ingenting som tycks kunna hota honom. Men han utsätts också för frestelser: hans fästmö Marcia är ledare på ett ungdomsläger i bergen där hon ordnar ett jobb åt honom som simlärare för att få bort honom från sjukdomshotet. Bucky ger efter. Det skulle han nog inte ha gjort.

Roth, som hunnit fylla sjuttiosju, har under senare år producerat nya romaner i så snabb takt att också en del vänligt inställda kritiker bett honom sakta ned litet. ”Nemesis” är hans trettioförsta, och ingår enligt Roth själv i en svit av kortromaner han kallat ”Nemeses”. I samma grupp i verklistan står hans i mitt tycke bästa bok på senare år, den korta ”Envar” från 2006. Men i samma svit hittar man också hans pinsamma magplask från i fjol, ”The Humbling”. ”Nemesis” hör kanske hemma i gruppen då den, sina 280 sidor till trots, faktiskt känns som en kortroman: man läser den ganska snabbt och tematiskt är den, i sin fokusering på Bucky och Bucky ensam, närmast en novell till formen. Men till sitt innehåll är den framför allt släkt med Roths storsatsning från 2004, ”Komplotten mot Amerika”, där han tecknade samma Newark, samma judiska lägre medelklass, samma smygande oro. Men den romanen var en tänkt alternativ historia där den nazivänlige Charles Lindbergh valts till USA:s president, och hotet var där en tilltagande antisemitism.

Drivkraften bakom ”Nemesis” verkar dock vara samma längtan efter att beskriva sin ungdoms miljöer, människor och stämningar. Det är också på den punkten som Roths roman kan kännas alltför utstofferad. Men den vill också borra på djupet i en särskild sorts skuldkomplex – en skildring som blir alltmer raffinerad ju bättre vi lär känna Bucky. Denne är ute efter ett slags botgöring – för att kompensera sin försupne far och för att inte duga till soldat ska han bära lokalsamhället på sina axlar. Han ska stå mitt i epidemins cent­rum, orubbad och lugn, en förebild för de hotade barnen och deras föräldrar. I samma ögonblick som han börjar tänka på sig själv och på sin framtid tillsammans med Marcia betyder det, i hans egna ögon, att han sviker. Och släpper sjukdomsdemonen fri.

Den sortens ansvarskänsla är hybris, säger Roths roman. Kämpar du så hårt för att vara fläckfri, hel och ren gör du dig alltför oberoende, alltför otillgänglig. Då kommer du till sist att skada både andra och dig själv. Och straffet för hybris är att hemsökas av hämndgudinnan Nemesis.

När polioepidemin drabbade Newark 1944 var Roth elva år. Hans perspektiv på vad som händer är detsamma som barnens på lek­platsen, som alla ser upp till Bucky. Och det som gör ”Nemesis” till en av Roths bästa böcker på senare år är hur ett djuppsykologiskt ödesdrama kan få plats mitt i en skildring av en förlorad barndomsvärld – och att Roth lyckas minnas såväl dess färger, dofter och tonfall som den fasa som låg under dess vardag.