I nordiska tidskrifter och antologier ska man hålla utkik efter Pia Ingström. Denna finlandssvenska kritiker gör ofta skarpa litterära analyser där hon kunnigt väver ihop liv och litteratur. Nu ger hon ut ”Inte utan min mamma”, en uppväxtskildring där hennes mor Vuokko står i centrum.
Modern var en av de unga kvinnor som på 50-talet flyttade in till Helsingfors för att försörja sig som hembiträden, kontorister eller affärsexpediter.
Hon gifte sig med en man som drack, fick två döttrar och hamnade så småningom i 70-talets terapisväng.
Vuokko var en kvinna som på mödrars vis aldrig uppskattas efter förtjänst.
Det hade kunnat bli högintressant. Just därför är det förbryllande att boken är så tunn och spretig. Ingström börjar beskriva sin barndom, sina favoritböcker, sommarjobben på Beckomberga mentalsjukhus i Stockholm, studietiden i Istanbul – aha, tänker man, detta finns med för att man ska förstå hur modern präglat dottern, men det bli aldrig tydligt.
Först när det är sjuttio sidor kvar blir mamman huvudperson och Ingström återberättar i korta drag hennes liv.
Då antar boken i stället formen av torr dokumentation, med utdrag ur moderns dagböcker och intervjuer med vänner och släktingar.
Nej, det går inte att bli klok på den här boken. Kritikern Pia Ingström lyckas alltid få ut spännande stoff ur det hon läser, när hon skriver om sin egen mamma får hon nästan inte ut någonting.
Möjligen går det att förstå varför ”Inte utan min mamma” getts ut i Finland – Pia Ingström är viktig i det finlandssvenska kulturlivet och boken skildrar ett stycke finländsk historia – men det är betydligt svårare att förstå vad den ska ge rikssvenska läsare.