Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Pia-Kristina Gardes ”Karin Boye. Nycklar och samtal”

Foto: Pressens Bild

Bokrecension. I en välresearchad bok vill Pia-Kristina Garde lyfta fram människan Karin Boye. Men det svaga intresset för litteraturen går ut över tolkningen, skriver Lyra Ekström Lindbäck.

Foto: TT Pia-Kristina Garde

"Karin Boye. Nycklar och samtal"

Ellerströms


Myten om Karin Boye ska krossas: det har varit Boye-forskningens främsta mål sedan 80-talet. Efter hennes självmord kretsade tolkningen kring bilden av den tvehågsna lesbianen, instängd i kampen mellan sina andliga ideal och sina skamliga begär. I stället har man under senare år velat visa Karin Boye som politiskt engagerad, som avant-gardistisk modernist, som utlevande flata i Berlin eller som framstående offentlig person. Korrigeringarna av Boyes persona har troget följt tidsandans krav: hon ska bli mer rationell, livsbejakande och feministisk, och mycket mindre religiös än vad man tidigare hade tänkt.

Och nu ska Karin Boye tas ner på jorden. Pia-Kristina Garde har gjort det till något av en livsuppgift att visa fram människan bakom författarskapet. "Myten” hon vänder sig emot representeras i vanlig ordning av den första Boye-biografin, Margit Abenius "Drabbad av renhet". Den kom ut redan 1950 och skildrar en högt begåvad författare, invecklad i ständigt skiftande andliga strider. Dessvärre har ingen av Abenius kritiker hittills lyckats skriva något tillnärmelsevis lika verksnära, genomarbetat och språkligt elegant om Boye. Garde är inget undantag. Hon använder sig ofta av Abenius uppgifter, men menar samtidigt att hennes framställning av Karin Boye är alldeles för kristen. Själv har jag svårt att instämma i den karaktäriseringen: Abenius följer faktiskt ganska noga omkastningarna i Boyes tro, från buddhist till kristen till panteist, och vidare ut i någon obestämbar men inte mindre brinnande mysticism.

 

Boye har knappast blivit sekulariserad och förklarad en gång för alla; snarare verkar motsättningen mellan verk och liv ännu större än tidigare.

 

Bredvid "Drabbad av renhet" kan Gardes texter – en fotobok, en brevsamling och den nu utkomna intervjuboken – verka litterärt infantila. Men då har man gravt missförstått Gardes ambition: hon har skjutit författarskapet åt sidan och är nästan uteslutande intresserad av Boye som privatperson. I decennier har hon sökt upp åldrande personer från Boyes samtid och samlat på sig självbiografiska anteckningar, foton och brev. Hennes största invändningar mot Abenius gäller fakta: nej, alla tyckte inte att Margot Hanel var så intetsägande och ovärdig som partner åt Boye, och jo, mamman hade stora problem med alkohol. Garde menar att Abenius, med hänsyn till de ännu levande, drevs till att springa ett ”gatlopp av hänsyn”. Själv har hon inga sådana hämningar, utan diskuterar öppet vem brodern ansåg var ansvarig för Karin Boyes död och vem som faktiskt obducerade hennes maginnehåll.

Det är verkligen en flodvåg av detaljer som väller emot en när man sitter med Gardes tre böcker uppslagna framför sig, och ibland kan även en dedikerad fangirl som jag undra över relevansen. Vem bryr sig om Boye kunde laga sina strumpor själv, hur stor byst hon hade eller varför hennes svägerska var lite moloken på Karins 40-årsfest? Det är välgrundad information från flera olika personliga källor som Garde presenterar, men ibland får hennes bristande intresse för Boyes litterära verk tolkningen att slira en smula. När den gamla skolkamraten Agnes Fellenius rörd berättar om hur Karin bad för att hon skulle klara sin studentexamen, kan jag inte låta bli att höra ett eko från den uttalat självbiografiska romanen Kris i huvudet, där huvudpersonen Malin reflekterar att det vore hädelse att be om något sådant som ”den vita mössan för Netta”.

Likaså blir bilden felaktigt förskjuten när brodern Ulf Boye, för att beskriva sin systers lugna och sansade sinnelag, berättar anekdoten om hur ett stort träd brakade ner precis intill huset, utan att Karin ens ryckte till. Igen finns en tydlig parallell i Kris: ”Men träd som blåste omkull nådde inte Malin. Allt sådant hände där ute, utanför muren. Innanför muren var bara ett: ångest." Lugn och sansad – jo tjena.

Ändå är det förstås fascinerande att ta del av omgivningens intryck av författaren, och man måste beundra Garde för att hon har haft tålamod att söka upp och umgås med alla dessa gamla, ofta djupt misstänksamma och virriga personer för att samla in deras vittnesmål innan de har gått bort och tagit bilden av vardagsmänniskan Karin Boye med sig ner i graven. För hennes dikter och prosaarbeten bär ju knappast den enda sanningen: Ulf Boye och Agnes Fellenius har ju delat samma verklighet, och på något sätt måste deras gulliga, rundkindade kompis med blanka ögon och starka åsikter samtidigt ha burit ett stort inre rum av lidanden och jubel.

Foto: HENRIK MONTGOMERY / TTFörfattaren Pia-Kristina Garde. Foto: TT

Det är ingen myt som har krossats när man slår igen Gardes böcker. Boye har knappast blivit sekulariserad och förklarad en gång för alla; snarare verkar motsättningen mellan verk och liv ännu större än tidigare. Men är det verkligen så underligt? Det finns ju så mycket man aldrig kan säga, inte ens till sina närmaste, helt enkelt för att det inte finns något språk som kan förmedla allt vad det innebär att existera. Vissa, som Karin Boye, lyckas ändå uttrycka det där osägbara, det svävar omkring i hennes böcker och låter sig vare sig naglas fast av vardagstrivia eller någon stilistisk eller politisk analys.

Genimyter och helgonlegender uppstår som försök att överbrygga den där obegripliga motsättningen mellan simpel vardag och djupt drabbande verk. Jag förstår ärligt talat inte poängen med att försöka krossa dem, eller varför Boyes andliga kamp måste förminskas när man ska beskriva hennes samhällsengagemang och stilmedvetenhet. I stort avhåller sig Garde från att blanda sig i den debatten, hon lyfter mest stillsamt fram en massa röster som kan vara till hjälp om man vill förstå privatpersonen Boye. Också hon verkar, precis som varje älskad människa, ha varit omöjlig att nagla fast. Som det heter i ett brev som Garde avlockat författaren Ebbe Linde:

”Det var ögonen som talade – drömska ibland, ofta tindrande i barnslig lycka, alltid mycket levande. Talet var livligt, men aldrig utförligt. En liten knubbig gestalt, utstrålande mycket förstånd och mycken godhet. Inte får ni mycket ut av detta. Det går aldrig att beskriva.”