Jag tror att det var Andreas Malm som i en artikel om världens slumstäder efterlyste en förnyelse av apokalyptiken. Då avsåg han inte religiösa domedagsprofetior utan det slags apokalyps som berättar den verkliga historien, bortom makthavarnas, om det förtryck och det hyckleri som pågår här och nu. Ibland brukar jag tänka att nästan den ende moderne intellektuelle som trovärdigt skildrat världens undergång som den uppenbarar sig i en vardaglig gest, en reklamslogan eller i en politikers ordval, är den italienske filmaren och poeten Pier Paolo Pasolini.
Den 2 november 1975 hittades hans illa tilltygade kropp på en parkeringsplats i Ostia. Det är trettiofem år sedan. Men i Italien utgår man nog i dag från att Pasolini redan då hade den palantir där Berlusconi avtecknade sig. Hans ursinniga kritik av medier, konsumism och det förljugna politiska spelet – det han kallade Palatset – är i Italien naturligtvis en berättelse om nuet.
Men även i Sverige slår hans sensibilitet, denna höst, sönder rutor i det politiska Palatset. Här är en scen som för mig var Pasolinisk: När finansminister Anders Borg för en månad sedan presenterade sin budget menade han att Sverige, tack vare klok regeringspolitik, undgått den sociala oro som märkts på andra håll i Europa. Det fantastiska var att han inte insåg att han framför sig i riksdagssalen hade den sociala oron i form av tjugo Sverigedemokrater som inte skulle ha suttit där om rege-ringen valt att bekämpa arbetslöshet i stället för underskott. Pasolini skulle ha låtit kameran stanna på dessa missnöjets ansikten för att understryka maktens, ja Palatsets, oförmåga att se dem för vad de är: maktens egen avkomma.
Särskilt de sista fem–sex åren av sitt liv stegrades polemiken hos Pasolini till explosionsgränsen. Hans främsta måltavla var konsumismen. Han menade att det i ”neokapitalismen” utgått en hemlig order om att konsumera, som alla tvangs lyda. Inte ens fascisten Mussolini, under vars välde han växte upp, hade förmått strömlinjeforma det italienska folket lika effektivt som underhållningsindustri, medialism och köptvång. Konsumismen var skyldig till ett slags antropologiskt folkmord och inte minst tog den ifrån de fattiga deras självkänsla – men inför detta förblev, klagade han, människor ”apokalyptiskt passiva”. Likgiltigheten som vår tids apokalyps? Känn hur sant det är!
Det unika med Pasolinis polemik var att den rymde så mycket försvarslös sorg, så många ömsinta farväl till världar han såg gå under. Vad då för världar? Hela sin livskänsla hämtade han från uppväxten i Friuli i Norditalien, men knappast från hemmet i Casarsa, där en kolerisk och alkoholiserad far – en gång sergeant i Mussolinis armé – plågade familjen. Men livet i byarna, bönderna som aldrig äntrat den moderna världen och bondpojkarna vars kroppslighet inte tuktats av vare sig religion eller nationella ideologier fascinerade honom livet ut. Där fanns en arkaisk mångfald av livsformer och dialekter som tjugo års fascistisk centralisering inte rått på. När han snart med sin mor flyttade till Roms förorter skulle han i de unga fattigpojkar som migrerat dit från södra Italien känna igen samma nästan förkristna värld.
Precis efter kriget skrev Pasolini två prosaberättelser som inte skulle publiceras förrän 1982. ”Amado mio” heter en av dem, döpt efter den sång Rita Hayworth sjunger i filmen ”Gilda”. Den skrevs året efter att han gått med i Kommunistpartiet och året innan han, till sin sorg, blev utesluten ur samma parti på grund av sin homosexualitet.
Nu ges den ut på svenska av Italienska kulturinstitutet. Efter bara några sidor inser jag att jag läser en urtext i Pasolinis skapelseberättelse: här finns det intensiva dröjandet vid de mest finnerviga skiftningar i ansikten och kroppar, här är de nakna bondpojkarna vid floden Tagliamentos stränder – ett kollektivt Eros som den unge Desi, Pasolinis alter ego, oemotståndligt dras till. Desi smälter samman med det han älskar, men blir i samma stund en främling i denna världen.
I början av sjuttiotalet greps Pasolini alltmer av känslan av att dessa förmoderna världar var förlorade. Han blev radikal – och reaktionär. Marxisten i honom fick samsas med katoliken. Varför rasade han mot den nya mer liberala synen på homosexuella? Svar: För att den tog bort den arkaiska magin ur ett annorlunda liv. Men han förblev marxist. Han skrev, liksom i stilla och inåtvänt raseri, rader som gäller också denna svenska, europeiska eller amerikanska höst: ”Det är slut. Därför provocerar jag … nästa generation kommer inte att se annat än borgerlighetens stämpel överallt.”
För den som söker efter röster som berättar om allt det som vår industrikapitalistiska civilisation förtränger är behovet av Pasolini överväldigande. Den som läser honom får en kuslig känsla av att ett övergrepp har begåtts, mot andra och mot oss själva, men också av oss själva. För femton år sedan intervjuade jag i en filmtidskrift den då sedan länge döde Pasolini. Om sin egen roll var han då uppgiven: ”Jag har reducerats till en rysning hos medelklassen – en sista avancerad vulgaritet från den gamla världen innan allt i den blir obegripligt.”
Men där tror jag han har fel. Världen brinner när man läser Pasolini.